Barnen sågo på Sigrid. Greta kände, att tanten led av skämtet.
»Varför skall pappa vara stygg mot tant Sigrid? Då kommer hon icke över hit mer.» Hon såg på Johan.
»Och inte Johan heller», hämnades patron Boström. »Vad tant Sigrid beträffar, är jag säker på att hon är mycket lyckligare nu än om hon behövt stå och skrika för publiken.»
Patron Boström hade vissa bestämda meningar om en del av människornas offentliga framträdande. Sång kallades att skrika för publiken, teater att gapa på uppmålade komedianter och riksdagsarbetet att sitta och smälla i pulpetlocken. Terminologien var enkel och kortfattad, om och ej vidare träffande. Hans ord föranledde heller ingenting annat än att Greta utropade:
»Tant Sigrid skriker visst inte. Hon har sjungit för mig flera gånger i trädgården, och det var riktigt vackert.»
Sigrid såg tacksamt på sin lilla försvarare. De nickade till varandra. De hade många hemligheter tillsamman.
Patron förklarade, att han visst icke trodde, att Sigrid skrek som när man ramlar i sjön eller klämmer sig. Hon kanske hade en mycket vacker röst. Det kunde han icke avgöra. Han hade aldrig hört henne. Hon ville aldrig sjunga för honom varken på Bjurnäs eller Alby. I alla händelser kunde hon säkert icke sjunga så vackert som han.
»Kuckeliku!» härmade han tuppen mitt vid bordet. Barnen jublade och ropade på mera, varvid patron tog ett kuckeliku ännu högre. Det hördes ända ut i köket. Husan och köksan sågo på varandra. Hade patron blivit tokig! Mitt vid bordet! Det hade då aldrig hänt förr, att patron galit vid bordet.
Efter bordet tiggde Greta, att tant Sigrid skulle sjunga.
»Ja, när ni kommer över till oss», lovade hon.