»Nej, nu — nu — nu!» envisades Greta. Sigrid slapp icke. Hon måste bort till flygeln i salongen. Den var ostämd.
»Jag kan icke — jag har inga noter», försäkrade Sigrid.
»Du hade inga noter i trädgården», påpekade det lilla logiska fruntimret. »Åh, snälla, snälla tant, nog kan du, om du vill! Den där om ... till dig jag återvänder. Var var det? Eller också den andra ... om den lilla vännen. Åh, snälla tant?» Hon sträckte sig på tå för att kyssa sig till ett ja.
Till slut sjöng Sigrid »Värmlandsvisan» och »Fjorton år» och »Som stjärnan uppe på himmelen den blå». Hon hade en klar, hög sopran och sjöng med känsla och smak. I synnerhet den sista folkvisan.
»Nej, nu får du inte sjunga så’nt där mer», utbröt patron Boström. »Du narrar mig att sitta här och lipa så gammal jag är. Sverige är ändå Sverige. Kan du inga gladare?»
Barnen, som sutto tysta bredvid varandra, sade ingenting. De njöto för mycket för att kunna säga något.
Sigrid sjöng »Å jänta å ja». Patron Boström tog barnen med sig ut på golvet och hoppade omkring i ej alldeles oklanderlig takt. Sigrid tyckte själv, att flygeln våndades under hennes fingrar, men när de andra hade roligt, så ... Det var ett skrik och ett jubel. Det var rent av obegripligt, att två barn och en gammal, skallig farbror med röda mustascher kunde föra ett sådant liv. Patron stampade och klampade i golvet så hela huset gungade och barnen illskreko av förtjusning.
Men så frågade sig också både köksan och husan: »Hur skall det här sluta?»
När Sigrid och Johan foro hem till Bjurnäs sent om kvällen, dröjde det icke länge förrän Johan somnade, trots alla försäkringar att så roligt hade han aldrig haft. Sigrid slog armen om honom och lät honom luta huvudet mot sig.
Hästarna travade gott undan som alltid, när det gällde hemvägen. Hovarna krasade de frusna vattenpussarna, och över gärdena brunno milda stjärnor.