IX.
Johan tycktes föra lycka med sig till Bjurnäs. De följande åren blevo goda for gården, och Sigrid häpnade över hur lätt allting gick. Ständigt hade hon gott om pengar. Där kommo uppköpare från alla håll och ville handla till sig hästar och kor och smör och ost och vad gården hade att bjuda på. För skog och timmer fick hon enorma priser. Det var krigets dyningar, som kastade upp guld på den avlägsna stranden.
Hon behövde icke längre rädas för dagarna, när räntorna på inteckningarna skulle betalas. Hon skrev stolt ut sina checker på banken, där hennes konto blev allt fetare. Kommissioner och ransoneringar och deklarationer tillskyndade henne visserligen bekymmer, men blevo de för svåra lastade hon av dem på farbror Gustaf med en bön om hjälp.
Något latmansliv blev det därför icke för henne. Lika tidigt som förr var hon uppe, sommar och vinter, ordnade och ställde med arbetet på gården. Rättare Gustafsson förklarade högt och tydligt, att nu kunde han gärna packa sig i väg när som helst, för nu var fröken så slängd i att sköta rulljansen på gården att det icke behövdes någon rättare. Sigrid måste be honom stanna kvar.
Johan hade snart repat sig från hostan och fått frisk hy. Han hade också som farbror Gustaf sagt till Sigrid börjat ränna i väg på höjden. Det gav något svagt och gängligt åt honom, men när pojkarna på gården i förtroliga ögonblick titulerade honom laddstake för att skoja med honom, tog han dem snart ur villfarelsen, att han var klen. På sommaren var han med ute på fälten och arbetade som en hel karl efter vad rättaren försäkrade. Han hade lärt sig köra och rida. På vintrarna läste Sigrid med honom så gott hon kunde. Fyra hela månader på högvintern red han var dag över till Alby för att samman med Greta få del av den lärdom, som en guvernant för Greta sökte sprida. Han hade blivit en stor favorit på Alby både hos Greta och farbror Gustaf. Sigrid fann ibland, att han dröjde borta bra länge på lektionerna. Det hände ofta, att de övertalade honom att stanna kvar till middagen. I ungdomligt oförstånd tänkte Johan icke så mycket på att tant Sigrid fick sitta hemma ensam. Farbror Gustaf hade alltid så mycket att berätta om kriget, något som aldrig talades om hemma på Bjurnäs. Johan tyckte, att det var roligt att hjälpa farbror Gustaf att flytta på knappnålarna med de olikfärgade huvudena. Tyvärr hade de icke haft några att flytta de sista månaderna. Det stod stilla därute i världen.
Greta var också en svår fresterska för Johan. Det var omöjligt för honom att säga nej, när hon lutade sitt burriga huvud mot hans och bad honom stanna bara en stund — en liten stund.
Sigrid beklagade sig icke. Hon hade alltid mycket att göra på gården. Om icke annat så drog bokföringen en rundlig tid.
En middag telefonerade Greta och bad, att Johan skulle få stanna. Det var en kulen vinterdag framme i mars. Sigrid hade satt sig i biblioteket för att arbeta med böckerna. Eva hade nyss lagt posten på bordet, då telefonbudet kom. Efter en del invändningar gav Sigrid vika för Gretas enträgna böner. Hon var icke glad åt att Johan dröjde tills det blev mörkt. Hon var rädd för lönnhalkan på vägarna under snön, och Freja kunde ibland vara bra snubbelfotad. Greta måste lova, att Johan skulle vara hemma senast klockan fem.