När hon snyftat slut, såg hon upp. De stela ögonen sågo rätt upp i taket. Det var ännu icke mycket medvetande i dem, och de flyttade på sig mycket, mycket långsamt, liksom med allra största svårighet. Han ville tydligen mycket gärna vända dem mot dottern, men det var förenat med stor möda. Till slut fann han på att vrida en smula på huvudet för att få se vem som talade till honom. Läpparna rörde sig.
»Stilla! Stilla!» varnade Eva. »Han hör visserligen inte ännu vad vi säger, påstår doktorn, men han kan säga ett och annat ord själv. Hör bara!»
Båda lutade sig fram över honom.
»Sigrid», sade han svagt. Det lät som det kom långt, långt bortifrån.
»Ja, pappa, här är jag», sade Sigrid och tog hans hand.
Hans ögon sågo på henne utan att förstå. Han hade ännu icke fullt återvänt till livet. Han var på gränsen mellan två världar, den skuggfyllda och den solklara. Medvetandet stapplade på kryckor mellan dem, sökte sig fram halvblint.
Sigrid var djupt gripen. Så hade hon icke tänkt sig återse fadern. Hon hade visserligen trott, att han skulle bära svåra spår efter olyckan, men denna outsägliga hjälplöshet var nästan värre. Den högreste och välbyggde Per Bjurcrona, alltid med gungande kraft i hela gestalten och med lysande klarblå ögon, hade förvandlats till ett hjälplöst bylte, varur ett par stela porslinsögon stirrade. De delar av ansiktet, som icke höljdes av det vita bandaget, hade mist den praktfulla bronsfärgen, som alla på trakten avundades Bjurcrona, och redan fått en elfenbensartad anstrykning, som skrämde Sigrid. Det var som om allt blod lämnat den kraftfulle gestalten och det bara fanns ett skört skal kvar, som kunde brista, falla in när som helst. Till och med de starka händerna med sina långa fingrar, som tyglat så många galna hästar, hade fått något benrangelsartat över sig. Fet hade Per Bjurcrona aldrig varit, men att en människa så hastigt kunde förändra sig hade Sigrid aldrig trott. Hon mindes, att modern skrivit något om att pappa varit dålig en tid för flera månader tillbaka. Det kunde möjligen förklara.
Han kommer aldrig upp, tänkte hon, där hon satte sig på stolen bredvid sängen. Hon smekte sakta hans hand. Den var underligt kall och känslolös.
Hon såg frågande på Eva. Denna skakade på huvudet.