»Bäst fröken går ned och språkar med doktorn så får hon själv höra. Jag begriper ingenting.»
Sigrid satt kvar. Hon var allt för rädd, att något skulle hända, om hon lämnade fadern. Hon hjälpte om en stund Eva att ordna sängen så gott som möjligt utan att rubba den sjuke.
»Hon är riktigt duktig», prisade Eva.
Efter en dryg timma kom doktorn in. Han såg trött ut men nickade glatt åt Sigrid och tryckte hennes hand fast.
»Nu skall vi inte sitta där och hänga», förklarade han, »utan gå ut och röra på oss. Med Per är det ingen fara för tillfället. Han kan ligga så där, många dagar. Huvudsumman är, att han får vara fullständigt i ro ännu så länge.»
Han tog Sigrid milt under armen och förde henne med sig ut i hallen. Kaminen var påfyrad och brann friskt.
»Sätt sig nu så får vi talas vid», befallde han. Som gammal militärläkare hade han en inrotad vana att då och då återfalla i kommandotonen och tilltala civila som rekryter likadant. Länge varade dessa återfall icke. Hans spelande glada och goda ögon motsade också befallningens skärpa, och den gest, varmed han strök över sitt vita stubbhår, hade ingenting av knektmorskhet i sig.
»Jaja, hon får naturligtvis göra som hon vill», skämtade han, när Sigrid förblev stående. »Men jag sätter mig, det får fröken ursäkta mig för, jag är trött. Vi ha hållit på här ett dygn snart i ett sträck. Gumman Eva är beundransvärd.» Han log brett.
Sigrid satte sig. Hon såg oavvänt på det rödfriska anletet. Hur kan han skratta, tänkte hon, när pappa ligger där ...?
Doktor Enander makade stolen närmare hennes.