Patron Boströms vädjan till kuskens karlaktighet förfelade icke verkan. Han tittade till på medbrottslingarna, strök sig om munnen och talade.
»De säger, att Johan är hennes pojke?»
»Vilka de?»
»Folket på trakten», kom det skyggt.
»Och ni är sådana kräk, att ni tror. Ni borde kunna räkna åtminstone. Fröken Bjurcrona är nu trettioett år. Det kan ni ta reda på i kyrkoboken om ni vill. Johan är sjutton. Det gör fjorton års skillnad, begriper ni det. Jag vet inte, att det är vanligt att föda barn till världen, när man är fjorton år, inte ens här på trakten bland er själva, som är så tidiga av er. Att ni skall vara sådana genuina kräk så att ni inte kan lära er räkna ens!»
»Hur skall vi kunna veta hur gamla fröken och herr Johan är?» frågade kusken troskyldigt. Kvinnorna kastade en beundrande och tacksam blick på den geniale medbrottslingen, och köksan gav honom i tankarna en riktigt god smörgås med fint sovel på, men Gustaf Boström, som alltid hakade sig fast vid sin första idé, när det gällde att utreda en sak, röt med stentorsstämma ett enda mäktigt — »ut!»
Alla fyra smögo sig bort. Köksan gick fram och slamrade med kastrullocken och spisringarna.
»Jag vill inte veta av några fler skvallerrep här, så mycket hon förstår det, för då blir det ut för henne också!» förklarade patron Boström och smällde igen dörren.
Två minuter efter ringde det våldsamt. Han hade glömt att säga till om viskyvattnet.