»Ja, inte skulle jag vilja vara i hennes kläder!»
Detta om en hög moralisk ståndpunkt vittnande utrop fick ej tillfälle att verka förädlande på de fyra åhörarna i fönstret, ty en grov röst hördes plötsligt ryta till:
»Ni borde veta hut!»
Uttrycket var väl kraftigt men lättfattligt. Alla fem fönsterkikarna vände sig om. De ville sjunka genom golvet. Patron Boström stod i dörren. Han var eldröd ända till yttersta gränsen för den klart skinande skallen, och hans röda mustascher tycktes resa sig av ilska. Det var en förfärlig syn. Han syntes minst dubbelt så stor, stark och lång som vanligt. Han täckte hela dörröppningen. De fem fönsterkikarna sänkte ögonen. De voro gripna på bar gärning. De väntade bara en ny åskskräll.
Egentligen hade de icke behövt vara rädda. Patron Boström hade icke hört mer än köksans vänliga yttrande om att hon icke skulle vilja vara i fröken Bjurcronas kläder, ett yttrande, som av en även rätt undermålig advokat mycket lätt skulle kunna ha bevisats vara fullständigt oskyldigt, eftersom det var lika mycken skillnad mellan köksans och fröken Bjurcronas yttre som mellan en flodhäst och ett arabiskt fullblod. Olyckan var, att alla fem ledo av detsamma som de nyss beskyllt en annan person för — dåligt samvete. Det såg patron Boström. Resten gissade han sig till. Han blev ännu ilsknare, och så kom den nya skrällen, som de väntat.
»Har ni inte annat att göra än att racka ned på hederligt folk!» skrek han.
Ingen svarade. Man svarar icke åskan.
»Vad är det för lögnaktigheter om fröken Bjurcrona ni sitter och slickar er om munnen med? Fram med det!»
Patron Boströms liknelse var för tillfället icke lyckad. Alla parterna stodo, och de fem vid fönstret sågo minst av allt ut som om de slickade sig om munnen efter mera. Alla de fems ansikten voro högst oroliga, ängsliga och rädda.
»Har ni mist talförmågan?» hånade dem patron Boström. »Ni har kanske pratat för mycket? Du, August» — han vände sig till kusken — »du, som är karl, kan väl åtminstone sjunga ut. Vad är det man säger om fröken Bjurcrona?»