Och så skrattade man och viskade vid kaffetåren.
Den, som icke skrattade, när han fick höra skvallret, var Gustaf Boström på Alby. Rättfram och bottenärlig som han var, pinade det honom att höra, hur man försökte svärta ned Sigrid. Det obehagligaste var, att han hade svårt att riktigt få tag i skvallret. Det fanns i luften, i miner, i anspelningar, men ingen vågade tala rent ut, allraminst till patron Boström, som man visste vara god vän med fröken Bjurcrona. Folket på Alby hade ett alldeles säreget sätt att antyda sina misstankar. Det hände ofta, när Sigrid och Johan voro över på Alby tillsamman, att det blev mer än vanligt täta besök inne i köket på Alby gård, och där mumlades och hostades och hummades mellan gummorna, som passade på att göra sig ett ärende in till patrons köksa om ett eller annat, men i verkligheten kommo de för att på nära håll försöka att få se om det var så stor likhet mellan fröken Bjurcrona och unge herr Johan som man sade ute på bygden och särskilt hos handelsman.
I ett sådant ögonblick kom Gustaf Boström på dem. Han hade flera gånger ringt efter viskyvatten, men husan var ute tillfälligtvis och köksan ansåg, att det icke brådskade. Hon jämte tre av statargummorna och den av köksan särskilt gynnade kusken på gården sutto vid kaffetåren och voro fördjupade i betraktelser över det sedliga förfallet på Bjurnäs. En av statargummorna, en för övrigt hjärtegod kvinna, hade just påvisat för de andra, att det var nog icke så lätt för mor och son att hålla familjelikheten sinsemellan borta. Efter denna lilla antydan om vilket område samtalet borde beröra, blåste köksan på det på fatet upphällda kaffet och sade, att hon för sin del hade sett detsamma, och dessutom hade gamla Eva på Bjurnäs yttrat något för mycket längesedan om att fröken Sigrid nog icke var så glad att få hem Johan. Det hade köksan på Bjurnäs sagt, och hon var ovanligt vittnesgill.
Kusken, som tyckte kvinnfolket fick övertaget inom det högre vetandets värld, fick i samma ögonblick syn på Sigrid och Johan och Greta, som gingo nedåt parken.
»Se, där är’ de», sade han för att visa sitt intresse.
Alla vände sig mot det stora köksfönstret. Mycket riktigt. Sigrid gick i mitten med Johan och Greta på var sin sida.
»Hon för sig som en prinsessa», sade den ena av statargummorna. Hon hade aldrig sett en prinsessa men antog, att en sådan måste gå mycket rak i ryggen. Alla fem kaffedrickarna trängde sig samman i fönstret.
»Ja, det är här, det», ironiserade köksan. »Hemma på Bjurnäs lär hon gå så lagom rak. Där finns nog det, som tynger. Var säker på det.»
»Samvetet», föreslog en av gummorna.
»Stockholmslivet är icke det bästa», filosoferade kusken högt. Han hade icke varit i Stockholm, men en systerdotter till honom hade kommit på avvägar uppe i huvudstaden, varför det icke var alldeles uteslutet, att även fröken Bjurcrona kunde råkat illa ut. Detta utsade han emellertid icke, men blev glad, när köksan genom den sympatiska själsöverförelse, som fanns mellan dem, tolkade hans tankar genom att utropa: