»Nej, det har han visst inte. Senast i dag så sade han igen, att det är du, som räddat Bjurnäs.»
»Farbror Gustaf överdriver. Det hör till hans natur. Nej, nu måste jag arbeta, Johan. Adjö — min bror!» Hon klappade honom på kinden. »Nu får du gå!» Hon sköt honom mot dörren.
»Erkänn, att det är du, som räddat Bjurnäs! Erkänn!» envisades han och tog henne om livet.
Hon lossade försiktigt hans armar.
»Jag måste», sade hon. »Seså, gå nu! Jag behöver vara i fred.»
När hon blev ensam, kunde hon icke arbeta. Hon satt och halvsov. Hon var hemskt trött.
Det är möjligt att jag räddat Bjurnäs, tänkte hon. Det har Johan kanske rätt i — farbror Gustaf också. Vad jag förlorat, skall ingen av dem få veta.
— — —
Från den kvällen undergingo både Sigrid och Johan en synbar förändring. Sigrid blev sluten och tyst, och Johan gick mest för sig själv. När de voro tillsamman, var förhållandet det allra hjärtligaste och bästa, men båda hade sitt att tänka på. Ingen av dem märkte, att den andre förändrat sig, men folket på gården iakttog det. Särskilt påfallande var det med fröken. Hennes blick kunde bli riktigt hård ibland, när hon kom ned i stallet eller ladugården. Det började gå rykten på gården, att fröken var visst icke nöjd med sin unge släkting. Det hostades betydelsefullt, när man talade om Johan. Skvallret började gå på trakten. Varifrån det kom visste ingen. Ej heller när det börjat. På sista tiden gick det fort som löpeld i näver. Välvilliga själar närde det med glädje. Det var alltid en förströelse, ett avbrott i det evigt enahanda, som härskar på stora gårdar.
»Har ni hört, att de säger, att det är frökens ...? Nej, tänk! — Ja, är det inte förskräckligt ...! Det är det jag alltid har sagt, de är inte ett skapande grand bättre än andra ... Ja, det syns med detsamma! Man behöver bara se hur lika de är — samma näsa och ögon ... Släkting, gudbevars! De är allt släkt mycket nära, de!»