»Det är bara en sak du får lova mig, Johan. Du får aldrig för någon yppa, att han var din far. Vi får hjälpas åt att hålla pappas minne rent.»
Det ville Johan gärna.
»Jag å min sida», sade Sigrid, »lovar dig, att du skall få samma rättigheter som om du vore min riktiga bror. Så fort jag kan, skall jag låta lagfara mitt testamente, så att du blir min arvinge om något skulle hända. Häradshövding Torsell, som du hört talas om och som förutom oss är den ende, som känner till att vi har samma far, har lovat mig att sköta om det så snart som möjligt.»
»Varför talar du på det viset? Du tänker icke gå ifrån mig?»
Hans röst var så rörande hjälplös, att hon måste kyssa honom.
»Kära bror Johan, jag skall aldrig gå ifrån dig, om du icke vill det själv.»
Sedan började de tala om framtiden och hur det skulle ordnas på Bjurnäs. Det var lätt för Johan att förstå att utan henne och farbror Gustaf hade Bjurnäs för längesedan måst säljas. Från den hotande ruinen hade hon lyft den till välstånd.
Johan smög sig ofta under samtalet till att titta på Sigrid. Det syntes, att hon slitit och arbetat. Hon hade redan rynkor kring ögonen. Han hade icke sett henne se så gammal ut som i kväll. Han kunde icke heller komma ifrån sitt första intryck, när han trädde in. Hon hade bestämt gråtit, fast det icke märktes så mycket nu, när hon beskrev hur lätt det var att lösa in den ena inteckningen efter den andra så att man till slut om ett år eller så endast skulle ha farbror Gustafs kvar. De behövde absolut icke mer ha några bekymmer för gården.
»Och allt detta har du gjort!» utbrast Johan.
»Farbror Gustaf har gjort det mesta», undskyllde hon sig.