Sigrid dröjde med att svara. Det är svårt att säga sanningen.
»Varför?» tog hon om. »Jo, därför, att din far var gift med en annan, som jag kände. Din far var min far, Johan.»
Hon drog en djup, befrielsens suck. Hon reste sig och gick bort till Johan, lade armen om hans hals och kysste honom.
»Du är min halvbror, Johan», sade hon.
Därpå började hon förklara så gott hon kunde varför det hade varit nödvändigt att förtiga saken. Hon skildrade faderns och moderns oharmoniska äktenskap, olyckan, när fadern störtade med Freja och bekännelsen om Johan. Hon gjorde inget försök att försvara faderns handlingssätt. Hon anklagade honom ej heller inför Johan. Hon återgav försiktigt och ömt allt vad fadern sagt om Johans mor och försökte på allt vis skona Johan.
Han satt hela tiden tyst. Icke en enda gång sedan Sigrid sagt, att han var hennes halvbror, hade han yttrat något. Han hade besvarat hennes omfamning och hennes kyssar, men därefter hade han suttit stilla. Det gjorde Sigrid orolig. Hon trodde, att han fördömde sin far.
»Är du ond på pappa?» frågade hon. »Det får du icke.»
Johan log vackert.
»Ond? Jag är icke ond på honom. Icke på någon. Jag tycker bara det är sorgligt, att människorna skall vara så hårda mot varandra. Vi skall aldrig vara hårda mot varann.»
Han böjde sig fram och kysste hennes hand. Han förstod varför han från första stund känt sig dragen till henne, när han fick se henne stå där i trädgården i Gränna i den fina riddräkten.