Patron Boström vände sig om. Han var så blek i ansiktet han kunde bli. Det gav nästan en svagt blåaktig anstrykning åt det. Ögonen hade han dragit ihop som under hård smärta, och en stor del av övre delen av pannan hade dragits ned i djupa rynkor. Han led.
»Men, kära farbror, vad är det?» Hon fortsatte långsamt fram mot honom. »Är Greta ...?»
Hon hejdade sig. Nej, det måtte vara något annat, något mycket värre än om Greta vore sjuk.
Han stod bara och såg på henne, stadigt, oavvänt. Smärtedraget kring ögonen blev allt starkare och det ryckte kring munnen. Så kom det som en explosion.
»Vill du gifta dig med mig, Sigrid?» I samma ögonblick var det som om paralyseringen och smärtan försvunnit. Hans ansikte sken upp. Han tog de få stegen fram mot henne som behövdes för att gripa hennes hand. »Säg, vill du?» Det var både bön och bävan i hans röst.
Hon hade låtit honom ta handen. Hon gjorde inget försök att draga den undan. Hon hade blivit överrumplad genom anfallets våldsamhet. Det drog en stund, innan hon fick tid att besinna sig så mycket att hon tillgrep det lindrigaste försvarsmedlet.
»Nej, men farbror», sade hon. Det fanns icke den ringaste ovilja i hennes sätt att säga det, men det grep honom ändå.
»Det är icke fråga om farbror längre! Jag begär icke du skall älska en gammal, flintskallig gubbstut som mig. Så pass mycket förnuft har jag kvar, fast det annars är illa beställt med mig i dag.»
Hans röst började redan få en muntrare klang. Det hjälpte att tala. Han förlorade icke ens modet, när hon drog sin hand ur hans och frågade honom, om han icke ville sätta sig.