»Du vet själv, Sigrid, hur länge det är sedan Greta bad, att du skulle bli hennes nya mamma. Nu behöver hon det icke mer. Johan och hon tyckas redan ha kommit på det klara med, att de skall ha varandra och att således den övriga delen av världen är dem likgiltig. Jag kommer kanske snart att bli ensam. Du också, Sigrid. Hur skulle det vara, om vi för att trösta oss i ensamheten slog oss ihop. Att jag håller av dig, vet du sedan gammalt. Jag vet icke själv, varför jag inte kommit långt förut och frågat dig, om du ville bli min hustru. Kanske var det därför jag trodde, att du skulle gifta dig med någon annan, att du hade någon kär vän i Stockholm. Det vet jag inte. Nu har jag sett hur åren gått utan att du gifter dig. Jag låg och tänkte grundligt på saken i natt, och så gjorde jag upp med mig själv — du kan alltid försöka, Gustaf Boström — du är förstås gammal och maläten i hjässan, men du är frisk och stark ännu. Ja, och så är jag här och frågar dig om du vill bli min hustru, Sigrid. Jag lovar jag skall icke bli sträng eller fordrande. Jag är karl nog att kunna bära dig på mina händer, och det skall jag göra, det lovar jag.»
Han såg kärligt på henne. Hon var bra vacker där hon satt med nedslagna ögon, den fina näsan och det mörkbruna, vågiga håret. Där funnos visserligen några små silverstrån vid tinningarna, men det gjorde henne bara ännu vackrare. Ansiktsovalen var underbar, och munnens amorsbåge förtjusande, fast läpparna blivit tunna de sista åren. I hela hållningen låg också något mjukt och kvinnligt, där hon satt och såg ned på sina händer i skötet.
Gustaf Boström lade försiktigt sin stora hand på hennes fina. Hon såg upp på honom, och då förstod han vad hon skulle svara. Det var ett tydligt nej i hennes blå, melankoliska ögon.
»Kära farbr...» — hon hejdade sig och fullföljde icke ordet — »det var gränslöst gott för mig att höra de orden, men jag kan icke — kan icke. Det är icke alls för att jag tycker, att ... att ... vi är så olika i ålder ... jag känner mig säkert mycket äldre än farbror ibland, men det är för att jag icke kan och aldrig vill gifta mig. Aldrig någonsin.»
Hon rätade upp figuren och såg på honom fast. Han hade sett det uttrycket hos henne förut och begrep, att det tjänade ingenting till att tala om saken mer. Han drog handen åt sig.
»Ja, farbror får förlåta mig.» Hon var redan säkrare på sig. Hon böjde sig fram mot honom och såg honom riktigt varmt in i ögonen. »Jag håller förfärligt mycket av farbror, men det andra — nej ...»
Hon reste sig och gick några steg.
»Det skulle för övrigt vara roligt att veta, varför farbror just i dag eller rättare sagt i natt kommit på den idén. I går kväll tänkte farbror bestämt helt annat.»
Hon drog på munnen, när hon tänkte hur tvär och butter han varit. Gustaf Boström, som var en av jordens ärligaste varelser, reste sig och sade: