De skildes åt som riktigt goda vänner, sedan han skämtsamt försäkrat henne, att om hon ändrade åsikt stode han alltid beredd att förnya sitt anbud.
Han var mycket gladare, när han for därifrån än när han kom. Inte är jag kär i henne, sade han sig, men nog är hon tusan så stilig.
X.
Några år gingo. Ingenting ändrades på Bjurnäs och Alby. Man umgicks som förr helt otvunget. Varken Sigrid eller patron Boström berörde frieriet. Det var avfört för alltid. Däremot blevo både Johan och Greta allt kärvänligare mot varandra.
Högsta rådet, som Gustaf Boström med en modern term kallade Sigrid och sig själv för, när det gällde Johans och Gretas angelägenheter, hade i stor konselj på Alby enhälligt beslutat, att de unga skulle ha varandra, eftersom de visade oförbätterliga anlag att ständigt hålla ihop. De promenerade, åkte, rodde och fiskade tillsamman. Åtskilliga gånger hade både Sigrid och patron Boström överraskat de unga, utbytande kyssar av påtaglig förälskelse. Det fanns ingen annan utväg för Högsta Rådet än att foga sig efter omständigheterna, och detta gjorde de så mycket hellre som omständigheterna i verkligheten alldeles sammanföllo med Sigrids och patron Boströms önskningar.
Efter det misslyckade frieriet hade det inträtt en ännu förtroligare ton mellan dem, och patron Boström vidgick öppet, att det skulle fröjda honom att få sätta foten på skvallret och belackarna genom att gifta bort Greta med Johan.
»Sedan tiger de åtminstone!» sade patron Boström. Han var medveten om sitt eget anseende i trakten och var fullt säker på att ingen därefter skulle våga säga, att Greta Boström gift sig med en oäkting.