»Hur vore det, om du rent av skulle ta och adoptera honom?» föreslog han.
»Vad menar farbror?» frågade Sigrid. »En» — hon höll på att säga syster — »tant kan dock icke adoptera en släkting?»
»Det vore märkvärdigt, om inte det skulle gå, när pojkens föräldrar är döda och du icke har några närmare släktingar. För det har du icke. Det har du själv sagt. Bäst, att du frågar gallblåsan Torsell om den saken. Han känner alla irrgångarna i juridiken. Du kommer icke att gifta dig efter vad du påstår. Varför skall du låta namnet dö ut? Det är inget dåligt namn, och förfädren hemma hos dig kan icke gärna rynka på näsan åt en, som i alla fall har en eller annan droppe av samma blod i sig. Det vore också ett sätt att få slut på skvallret. För ingen är ändå så dum, att han tror, att du vågar adoptera din egen son.»
Sigrid lovade höra efter hos häradshövdingen vid tillfälle.
Efter denna utvikning från ämnet återtog Högsta Rådet förhandlingarna om Johan och Greta. Det slutade med bestämmelsen, att de båda unga skulle förlovas med varandra, ju förr desto bättre.
»Jag gör dock som ett oeftergivligt villkor», sade patron Boström, »att Johan efter förlovningen reser till Ultuna och tar sin kurs där. Han är gammal nog. Jag vet inget värre än att se förlovade gå och hänga över varandra jämt. Det tar död på handlingskraften hos dem. Alltså — när som helst kan de förlova sig — i morgon redan, om du vill, Sigrid. Det kan ske hos dig eller hos mig. Om Johan är duktig, och det vet jag, att han blir för Gretas skull, lovar vi dem, att de skall få gifta sig på hans myndighetsdag. När är han född?»
»Sjunde juni 1900», svarade Sigrid.
»Bra. Den sjunde juni 1921 kommer här att firas ett hejdundrande bröllop på Alby. Som hemgift förbinder jag mig att till Johan överlämna alla mina inteckningar i Bjurnäs. De skall icke draga in i sitt nya hem med någon skuld på sig.»
Sigrids ögon lyste till besynnerligt.
»Nej», upprepade hon, »de skall icke draga in med någon skuld på sig.»