»Om vi skulle lyckliggöra ungdomarna redan i kväll?» sade patron Boström.
Det hade Sigrid ingenting emot. Johan och Greta kallades in. De hade varit på en längre ridtur samman i skymningen och hade knappt hunnit svalka sig, när husan framförde kallelsen till dem, där de sutto i salen och berusade sig med varandras blickar och hallonsaft.
»Patron bad, att fröken Greta och herr Johan skulle komma upp.»
De unga sågo litet misslynta ut över att ha blivit störda i berusningen men lydde. Trots trappan upp till övre våningen var försedd med ledstång, måste Johan hålla Greta om livet hela vägen upp. Dessutom var han nog simpel att försena dem genom att stjäla kyss på kyss av henne.
»Du får inte», sade Greta. Men det var mycket lamt framsagt.
»Vad ni ser ut!» utropade patron Boström, när de unga trädde in.
»Vi har varit ända uppe vid Vargtorp», förklarade Greta, som var den smidigaste diplomaten och kände, att det låg något i luften. Hon skyndade fram till Sigrid och sökte nödhamn, eftersom fadern såg allvarlig ut. »Tant kan icke tro vad där är vackert», sade hon och slog armarna om halsen på Sigrid och tryckte sin heta kind mot hennes.
»Jo, det tror jag visst», svarade Sigrid och log.
Johan hade stannat mitt på golvet, beredd att möta faran. Det blev tyst en stund.
»Ni är visst mycket kära i varann, ni två?» började Gustaf Boström. Hans allvarliga min blev blidare. Greta dolde huvudet i Sigrids famn. Icke kunde man svara på sådant. Johan såg intensivt på farbror Gustaf men var lika stum som Greta. Sigrid märkte något av trots hos honom.