Arbetet på gården, som genom Johans bortresa blivit mer än förut hopat på Sigrid, höll henne uppe till framåt vintern. Där var alltid mycket att tänka på med en så stor gård som Bjurnäs. Hon hade täta rådplägningar med rättaren, som på sätt och vis var glad, att herr Johan rest, då rättaren åter mer kunde framträda som den ende manlige, som hade något att säga på Bjurnäs. Han återfick något av den makt, som han haft förut men som han så småningom undanskjutits från allt efter Johan blivit vuxen och börjat tjänstgöra som förmedlande länk mellan fröken Sigrid och rättaren. Av alla på gården var rättaren den ende, som kände sin tillfredsställelse stiga efter Johans avresa. De andra tyckte gården blivit ödsligare, och gamla Eva uttalade sin förundran flera gånger om dagen över vad det var märkvärdigt vad en enda människa kunde betyda mycket.
Efter jul stod Sigrid icke ut längre hemma på Bjurnäs. Arbetet på gården låg också i vinterdvala. Skogshygget och ladugården var det enda, som levde fullt liv. Det blev olidligt för Sigrid. Det var dock icke endast saknaden efter Johan, som gjorde det mörkt på Bjurnäs. Hos Sigrid fanns även något annat, som mer och mer drog henne bort från gården.
Alltsedan den första sorgen över Eriks död hunnit lägga sig, var det en tanke, som förföljde henne — var fanns han? I urklippet hade endast stått, att han dödats. Om han blivit begraven eller om han trasats sönder stod ingenting. Många gånger hade hon tänkt skriva till utrikesdepartementet och fråga, om det kunde taga reda på något mera om hur det gått till, när han försvunnit. Hon drog sig för det. Vad skulle de tänka på departementet, om hon frågade efter doktor Erik Lindstål? I notisen stod det, att han icke hade några släktingar. Vad kunde fröken Bjurcrona ha för intresse att fråga efter doktor Lindstål? Hon tordes icke. Hon överdrev rent barnsligt vilken verkan en efterfrågan skulle få i departementet.
I ensamheten efter Johan gjorde sig den tanken — var finns Erik? allt plågsammare påmind. Hon kunde icke komma ifrån den. När hon till sist började ligga vaken om nätterna och hörde vinterstormarna tjuta och bara tänkte på sin stackars älskade, som kanske låg i en ensam grav i främmande land, övergiven av alla, utan släktingar, utan någon människa, som brydde sig om att sätta en blomma på hans grav — då insåg hon, att hon måste göra något för att få frid i sig själv. Rösten, som kallade henne, måste komma från honom. Han hade icke frid i sin grav. Han ville hem. Det var på henne han ropade. Det var hon, som skulle föra hem honom.
Varför skulle hon icke göra det? Nu, efter krigets slut, reste massor av människor ut. Det var bara att begära pass och resa. Bjurnäs kunde rättaren gott sköta ensam en eller ett par månader. Farbror Gustaf kunde få fullmakt för henne. Hon behövde icke ange något skäl för sin resa. Hon var trött och önskade omväxling. Det var den enklaste sak i världen. Ingen kunde ana varför hon i verkligheten gav sig ut.
Så snart hon fattat sitt beslut var det som om rösten inom henne blev lugnare. Hon förberedde allt i ro. Med farbror Gustaf och rättaren var allt snart ordnat. Greta ville gärna fara med, men tillhölls av fadern att tänka på utstyrseln, och när tant Sigrid icke tycktes vidare tilltalad av att få henne med blev hon hemma på Alby.
Innan Sigrid for, gjorde hon häradshövding Torsell en visit.
»Vad står nu på?» frågade han. »Inga fler fosterbarn, hoppas jag.»
»Jag tänker resa ut.»