»Det gör ni rätt i. Ni ser ut att behöva det, fröken. De sista åren ha tagit er hårt. Ja, icke för att er skönhet bleknat, men ni har fått något blekt i blicken. Det tycker jag icke om. Ni får icke arbeta ihjäl er. Gården står på stadiga fötter nu. Det kan vara tid att pusta.»
»Det tänker jag också göra. Det är därför jag reser ut.»
»Johan är på Ultuna hörde jag av patron Boström. Han har det bra?»
»Jo, tack. Det är också närmast för honom jag kommer.»
»Såå?» Torsells små grå ögon började sin borrande verksamhet, men Sigrid mötte den lugnt.
»Farbror Gustaf har egentligen givit mig idéen. Han föreslog för länge sedan, att jag skulle adoptera Johan. För min egen del har jag ingenting emot saken, om den på något vis kan göra Johans ställning tryggare. Häradshövdingen vet, att han i mitt testamente redan är utsedd att ärva mig. Nu tänkte jag, att, eftersom jag reser ut och man aldrig vet vad som kan hända, det kanske skulle vara förmånligare för Johan, att jag adopterade honom.»
Hon hade talat klart och tydligt. Det var endast, när hon sade, att man aldrig vet vad som kan hända som rösten fick en känsligare ton.
Häradshövdingen var som vanligt sysselsatt med sin tumrullning. Han betänkte sig några minuter.
»Vad är det, som skulle kunna hända? Dö, menar fröken?»
Hon nickade till svar.