»Jag vet icke om Johans ställning blir säkrare genom adoption. Ni har inga släktingar, som kunna göra honom arvet stridigt, eller hur?»
»Nej.»
»Det är litet besynnerligt, att en syster adopterar sin oäkta bror. Från juridisk synpunkt möter det inga hinder, då endast ni och jag vet, att han är er halvbror. När er far dog, roade jag mig att närmare taga reda på hur saken med Johan låg. I kyrkböckerna finns ingenting annat antecknat än att fadern är okänd. Att ni adopterar en annan kvinnas barn gör ingenting, när kvinnan är död. Det enda skulle vara, om någon släkting till henne en gång i framtiden skulle kunna uppenbara sig, men den faran torde vara alldeles utesluten, då mig veterligt Johans mor också stod ensam i livet och inga släktingar till henne framträdde med några som helst anspråk vid hennes död. Jag vet det mycket väl, ty jag ordnade på er fars begäran alla med denna något invecklade historia förknippade omständigheter. För säkerhets skull kan vi gå igenom papperen tillsamman.»
Han reste sig och fick efter en stunds sökande ute i arkivet fatt på dem. Han visade henne dem. Det var endast torra fakta.
»Jag tror vi kan vara alldeles lugna för Johan. Han är så släktlös på moderns sida som någon kan vara. Det är endast på den okände faderns sida vi har släkten.» Han skrattade till.
»Det går nog att ordna», fortsatte han. »Det skall jag styra om medan fröken är borta. Ni kan vara alldeles lugn. Rättfärdigheten är betryggad, och ingen kan med fog säga annat än att Per Bjurcronas minne är upprättat.»
Det låg en aning om elakhet i orden. Sigrid fäste sig icke vid det. Hon började förstå Torsell och hans försök att ge sig ut för sämre människa än han var. Hon hade viktigare att tänka på.
»Det är också en annan sak, som jag gärna ville fråga häradshövdingen om.» Hon sänkte huvudet. Hon hade svårt att finna de rätta orden. Hon var rädd för att han, hur försiktigt hon än uttryckte sig, skulle kunna finna något misstänkt i vad hon sade. När hon gick upp till honom, hade hon tänkt sig framställa en fråga om häradshövdingen trodde, att hon hade rätt att begrava en avlägsen släkting i gravkoret på Bjurnäs. Nu gick det icke. Nyss hade hon bejakat, att hon icke hade några släktingar. Hon måste välja en annan form för sin fråga. Och hon måste fråga. Det gällde Erik.
»Nå, kom med den svåra frågan», sade Torsell, när hon tövade. »Eller är den så komprometterande, att fröken har svårt att framställa den? I så fall kan jag vända mig bort.»
Hon blev på en gång kall. Hans sarkasm kylde.