»Sätt ni lugnt doktor Lindståls kista i Bjurcronornas gravkor. Han är värd det. Det är jag säker på. Icke minst därför, att han var er vän. Det finns så många hjältedåd ändå, som aldrig får sin belöning. Det vet jag nu.»
Han hostade till och gick bort och satte sig vid skrivbordet. Han drog ut några lådor och rotade i dem. Han fann ingenting. Så smällde han igen dem hårt som om han plötsligt blivit ond.
»Var det något mer?» frågade han med sin vanliga kärva röst.
Sigrid reste sig. Hon var icke tillräckligt mycket människokännare för att förstå vad som försiggick inom honom, men hon var rörd över vad han sagt om Erik. Hon fattade icke då, att talet om hjältedådet hade en helt annan adress. Hon tackade honom varmt för vad hon fått veta och tog adjö.
»Var rädd om sig nu, fröken», förmanade han. »Vi har icke råd att mista sådana människor som er.»
Hon hade aldrig tyckt så bra om Torsell som när hon den gången lämnade honom. Han var en riktigt god människa.
Hemkommen satte hon sig genast att skriva till Johan och förbereda honom på adoptionen samt att hon skulle resa utomlands en tid. Hon skrev, att det hade blivit så tyst och ensamt på Bjurnäs sedan han farit. Hon behövde komma ut. Vore det någonting han behövde, skulle han sätta sig i förbindelse med häradshövding Torsell eller farbror Gustaf.
Efter några detaljer om hur det stod till på Bjurnäs och om hur fölungarna mådde slutade hon med en maning till honom att sköta sig.
Sedan hon ordnat med passet och tagit ett varmt farväl av vännerna på Alby for hon ensam ut i sin hemliga mission.