Det var längesedan hon varit utomlands. Ett år hade hon på moderns uttryckliga önskan varit i pension i Lausanne för att lära sig franska, men hon hade nu nästan glömt bort språket. Hon for direkt till Paris, trängdes med folk och hade besvärligheter. Hon märkte dem knappt. Det stora målet hägrade för henne. Hon var på pilgrimsfärd till det heligaste hon visste.
I Paris gick hon genast upp på svenska legationen och bad att få alla upplysningar, som kunde ges, om doktor Erik Lindstål. Hon blev mottagen av ministern själv, och han var idel älskvärdhet.
Han erinrade sig mycket väl doktor Lindstål. Det var en särdeles sympatisk man. Han hade varit uppe hos ministern för att få hjälp med att komma ut till frontlasaretten. Det hade lyckats. Det var mycket sorgligt, att han dödats.
»Jag kommer icke ihåg själva detaljerna, men det kan vi lätt få reda på.» Han ville ringa, men Sigrid lämnade fram urklippet. Ministern läste det uppmärksamt.
»Ja, alldeles så var det. Vi fick aldrig några upplysningar sedermera», sade han. »Jag skall ögonblickligen skriva och höra efter. Senast om några dagar hoppas jag, att vi kan lämna fröken Bjurcrona närmare besked.»
Han var utsökt artig och förekommande. Han frågade henne om hon var släkt med en Johan Bjurcrona i Skåne, som han en gång träffat hos gemensamma bekanta. Jo, det var hon. Det var hennes farbror, men han var död för längesedan.
Sigrid gick tröstad från honom. Hon hade fått en god hjälpare. Hon väntade några dagar. Det kom ingen underrättelse. Hon väntade veckor. Alltjämt ingenting. Hon ringde till legationen och frågade, om man fått veta något om doktor Lindstål. Nej, tyvärr icke ännu. De franska myndigheterna voro överhopade med förfrågningar om stupade och försvunna, men ministern själv hade tagit ärendet om hand och gjorde allt vad göras kunde för att få klarhet i saken.
Sigrid måste ge sig till tåls. Hon satt mest på hotellrummet och såg ut över gatulivet. Så många myror, tänkte hon ofta, och alla ha de sin sorg, sin glädje, sin längtan, kärlek eller förbrytelse.
En dag kom det svar från ministern. Efter många besvärligheter hade han lyckats få reda på att doktor Erik Lindstål hade träffats av en skärva från en granat, som kreverat i lasarettet. Han hade ögonblickligen dött och några dagar efteråt under militäriska hedersbetygelser begravits på kyrkogården i närheten av den lilla stad, där lasarettet varit förlagt. Platsen hade sedan besatts av fienden, men var efter fredsslutet i fransk besittning, och det mötte alls inga hinder för fröken Bjurcrona att resa dit, om hon ville. Vad beträffade den av fröken Bjurcrona uttalade önskan att få föra hem doktor Lindståls kista till Sverige kunde ministern säkert utverka även detta.
Sigrids hjärta fylldes av tacksamhet. Icke bara mot ministern utan även mot försynen, som låtit henne återfinna Erik.