Ministern hade medskickat i brevet de franska myndigheternas förklaring samt även en rekommendation till mären i den lilla staden, där Erik begravits. Samma dag reste Sigrid. Hon kunde icke stanna i Paris en timme över det nödvändiga. Hon var icke ute för att se.
Hon kom till den lilla staden vid Ardennerna sent på natten. Hon lät föra sig till ett hotell och gick genast i säng. Sova kunde hon icke. Hon hade feber i sig, feber vid tanken på att nu skilde henne kanske endast några minuters väg från hennes älskade. Tidigt på morgonen var hon uppe och fick té. Så gav hon sig ut att söka efter kyrkogården.
Det var en duggvåt morgon. Ardennerskogen stod i dimma bortom staden. På gatorna låg smutsgrå snö. Några barn höllo på med kanaliseringsarbeten för att avleda vattnet. Hon frågade dem efter kyrkogården. En pojke följde henne för att visa väg. Det var icke långt att gå. En vit mur och en kyrka med nedskjutet torn angav platsen. Hon gav pojken en slant och fortsatte ensam. På muren sutto glasskärvor, och innanför sköto små hus och tempel med kors och madonnor upp bland granar och avlövade träd. Långsammare och långsammare gick hon. Nu var febern stilla. Nu var calvarievandringen snart tilländalupen.
Sakta trädde hon in genom järngrinden. Där var tyst och grått i de dödas stad. Stor var den icke. Hon stannade obeslutsam vart hon skulle gå. Överallt var det små hus av sten eller marmor med pärlkransar i svart eller vitt, fotografier, krucifix och konstgjorda blommor. Stenarna voro våta av dimman. Det rann som tårar efter tempelväggarna. Inne i en nisch brann en röd, liten låga.
Sigrid gick varligt framåt, läsande på inskrifterna. Hon kom till en gång tvärs den lilla kyrkogården. Där stod en barnvagn på en grav. Den var full av grönt och röda pappersrosor, blekta av väder och vind. Strax bortom reste sig ett monument i granit med den förgyllda, galliska tuppen skrikande högst upp. En jättekrans av granris med trikolorband och pappersblommor låg vid dess fot.
Här är det, tänkte Sigrid. Hon gick fram och läste på stenen. Idel främmande namn. Alla stupade på ärans fält.
Hon skakade på huvudet och gick vidare. Där stod en rad svarta kors till vänster. Hon läste och läste från kors till kors. Alla på ärans fält. För fosterlandet — alla — alla ... Endast årtalet skiftade.
Plötsligt stannade hon. Hon hade funnit honom. Tydligt stod namnet där i svart på en vit plåt. På det svarta korset hängde en brokig pärlkrans med trikolorens band. Hon segnade ned.
Hon låg där länge, länge. Dimman fällde alltjämt sina tårar på templen och gravarna, på kransarna och korsen.
Alla de gamla självförebråelserna och anklagelserna inom henne stego åter upp. Varför sade du honom icke sanningen? Varför kränkte du honom? Varför lät du honom gå ifrån dig utan ett ord, en kyss? De malde hennes stackars hjärta. Jag ville det icke! Jag ville det icke! ropade rösten inom henne. Åh, Erik! Erik, kan du förlåta mig?