Ingen, ingen svarade, men när hon slutligen reste sig upp var hon lugn. Hon plockade bort några stenar från kullen, varunder han låg, ordnade trikolorens band och förde med handen undan litet snö, som samlat sig vid korsets fot.
Flera gånger såg hon sig om, när hon lämnade honom. Det var som om hon icke kunde besluta sig för att överge honom.
Hon gick direkt till mären. Han var icke kommen ännu, men hon fick besked, att han skulle vara där om några timmar. Hon var tillbaka på överenskommen tid. Hon lämnade fram sina papper och sade vad hon ville. Mären läste dem noga och synade dem både på fram- och baksidan. För honom var det en ovanlig anhållan. Han talade om, att det var kärt för honom, att hans land fick hysa stoftet av en man, som stupat för det.
Sigrid, vars franska var knagglig, hade den allra största möda i världen att övervinna hans betänkligheter. Han gjorde anmärkning på att papperen icke voro till fyllest. Det fordrades andra intyg, andra formaliteter. Man kunde icke så där utan vidare ta upp en kista ur jorden. Och vad skulle prästen säga?
Sigrid, som för många år sedan i Lausanne hade hört talas om skilsmässan mellan stat och kyrka i Frankrike, försökte egga hans maktkänsla. Det tog bättre och han gav till slut sitt ord på att hon skulle få föra doktor Lindståls kista med sig vart hon ville.
Vad som sedan hände mindes Sigrid knappt. Hon kom ihåg, att hon fick närvara, när kistan togs ur jorden och när den sattes i järnvägsvagnen, som plomberades. Sedan blev det en lång och bråkig resa genom främmande länder och över gränsstationer med trakasserier i oändlighet. Ibland fick hon vänta en dag eller ett par dagar. Papperen voro icke i ordning. Då gick hon nere vid stationen och väntade tills hon såg vagnen kopplas i. Hon övergav honom icke. Hem med honom skulle hon. Hon öste ut pengar för att komma fram. Den dag, när hon såg den plomberade vagnen föras ombord på svenska färjan i Sassnitz och hade Erik under den blågula flaggan, då först blev hon lugn.
Äntligen hemma på Bjurnäs sökte hon upp prästen i församlingen. Hon anförtrodde honom, att hon fört med sig en vän till familjen för att bisättas i Bjurcronornas gravkor. Han gjorde inga svårigheter. Han kom till Bjurnäs, och en dag i slutet av februari jordfäste prästen det blomhöljda stoftet av doktor Erik Lindstål i närvaro av Sigrid och några av gårdens folk, som utan att vara inbjudna infunnit sig.
För farbror Gustaf och Greta omtalade Sigrid dagen efter enkelt och naturligt, att hon i Paris fått höra att en god vän till familjen stupat och att hon, eftersom han icke efterlämnade några anhöriga, hade fört hem honom för att bjuda honom en vilostad på Bjurnäs.
»Doktor Lindstål? Doktor Erik Lindstål?» frågade farbror Gustaf. »Jag kan icke erinra mig, att jag träffat någon doktor Lindstål hos er. När var han sist hos er?»
Sigrid såg honom rätt i ögonen.