»Strax efter pappas död», sade hon. Hon visste med sig, att i den stunden talade hon sanning fullt.
»Det var vackert gjort av dig, Sigrid.» Han klappade henne på axeln. »Man skall icke överge sina vänner varken i liv eller död», tillade han omisstänksamt.
Sedan ville han ha henne att berätta om hur det såg ut i utlandet. Hon var mycket fåordig, och när han frågade, om hon rest blind genom länderna, svarade hon, att det fanns ingenting att se. I den ena staden var flera hus än i den andra. Människorna sågo icke glada ut någonstädes. Allihop sågo ut som om de förlorat något, som de aldrig skulle finna igen.
»Ja, men du ser åtminstone nöjdare ut», sade patron Boström, »fast du magrat. Det är allt rart att vara hemma igen du, Sigrid! De därute har ingenting att lära oss, det vet jag förut.»
»Johan och jag skall i alla händelser ut en gång! Det har vi kommit överens om för länge sedan», förklarade Greta högt.
»Du hör vad tant Sigrid säger! Inte är det någonting att se.»
»Ja, hon, som reste ensam! Man skall vara två. Eller hur, tant?»
Sigrids mörka, blå ögon blevo ännu mörkare. Hon böjde sig fram och kysste Greta.
»Jo, man skall vara två», viskade hon.
Den kvällen gick Sigrid, när hon kom hem till Bjurnäs, ned till kapellet. Hon stod länge utanför järngrindarna och såg in i gravkorets natt. Där var kallt och hemskt och tyst, men det kom dock en svag doft av hyacinter och rosor genom mörkret.