XI.
Det var en junidag utan like. Himlen stod blå. Guldregn och syrener blommade i Alby trädgård, och den gamla, härliga kastanjen på gårdsplanen bar ännu sina ståtliga blomsterkandelabrar.
I veckor hade man rustat för bröllopet. Hela natten före den viktiga dagen hade allt folket på Alby varit i rörelse med patron Boström i spetsen för att värdigt smycka gården.
Redan nere vid de stora grindarna för infarten började grannlåten. Där hade rests ett par smäckra, höga granstammar, renskrapade så de lyste ända upp till toppen, där en liten grön ruska lämnats kvar. Strax under ruskorna smällde och levde de stora, blågula dukarna högt uppe i himlen. Det stod sång och sol om dem, och svalorna seglade ibland upp till dem med gälla vin.
På rabatterna längs vägen hängde girlander av vildblommor, blåklockor och Jungfru Marie sänghalm, prästkragar och nejlikor. De ledde mellan de höga stamrosornas gröna stöd, där praktfulla rosor i gult och blodrött, skärt och vitt samlat sig till stora buketter. På girlanderna sutto sparvarna och gungade och kvittrade på sitt vis och instämde i den allmänna glädjen.
Alla människor skrattade och voro glada. Patron Boström var vid strålande humör och lät köra fram det ena ankaret med öl efter det andra. Flinka händer bundo jättekransar av eklöv. Ju längre man kom uppåt gården, desto livligare blev det. Där knackades, spikades och hamrades. Flygelbyggnaderna, som hade sitt vildvin och kaprifolium att skyla sig med, brydde man sig icke om, men huvudbyggnadens nakenhet måste döljas. Där drogos järntrådar mellan stuprännorna, och där drevos in grova krokar i murarna. Hela planen var full med girlander. De sträckte sig som skönaste gröna ormar över sanden och väntade bara att få krypa upp på väggarna. Trädgårdsmästaren själv stod uppspetad på en hög stege, trotsande med dödsförakt den icke alldeles uteslutna faran att ramla ned. Den modigaste var i alla fall ladugårdskarlns yngsta pojke. Han låg på taket med huvudet utanför och firade och drog i järntrådarna på högsta befallning. Kvinnor och barn löpte om varandra. Blommor trampades ned och kransar bundos upp. De gröna ormarna kröpo uppåt väggarna understödda av starka karlhänder och spikades eller knötos obarmhärtigt fast vid träribborna eller andra stödpunkter. Kransarna hissades upp och surrades. Kring själva portalen restes en båge av eklöv och skära rosor. Därovanför sattes flaggdekorationen.
Patron Boström stod mitt på gårdsplanen och såg på verket. Hans bara skalle tävlade med den röda spegelkulan bakom honom i färg. Han kommenderade ändring av kransar. En skulle höjas och en annan sänkas. En tredje skulle flyttas åt sidan. Girlanderna måste också ändras. De gröna ormarna sågo sjösjuka ut. Några av dem hade slagit knut på sig själva. Det dög icke. Symmetri skulle det vara.
Timmarna runno fort undan. Patron Boström unnade sig själv icke frukost. Han fick ett par smörgåsar till sig. Det var bara att stå i, om allt skulle hinna bli färdigt. Patron hade velat, att man skulle börjat långt förut, men trädgårdsmästaren hade, med all den auktoritet han kunde göra gällande mot patron, sagt, att det viktigaste var att allt såg friskt ut, när gästerna kommo.