Klockan fyra väntade man dem. Vigseln var satt till halv fem och middagen klockan fem, allt på patrons befallning. Ordning och reda skulle det vara.
Ännu klockan tre var planen full med stegar, plankor, löv, kvistar och allehanda avfall.
»Nu får vi skynda oss», ropade patron Boström. Han tog själv en av kvastarna och började sopa gårdsplanen. Dammet stod högt i sky, där allt vräktes undan. Efter en halvtimme var hela planen fin och ren, och trädgårdsmästaren och hans folk drogo stora krattan över sandplanen i sköna, raka linjer.
Strax före fyra kom patron Boström ut på trappan. Han hade fått på sig frackkostymen, blankskinnsskorna, vita halsduken och vasaorden. Han gick försiktigt över sandplanen för att icke för mycket rubba krattningen. Han stannade vid spegelkulan för att kasta en sista blick på Alby.
Jaha, det såg onekligen bra ut — girlanderna och kransarna och flaggorna ... Vad nu då? Han stirrade häpen uppåt taket. Kors för tusan! Man hade glömt hissa flaggan.
»August! August!» vrålade patron i högsta nöd.
August kom springande nedifrån stallet.
»Flaggan! Flaggan!» ropade patron och pekade uppåt. August kilade in köksvägen, och några minuter efteråt steg Alby nya, blågula sidenflagga stolt till väders, klatschande stången.
Det var också på hög tid, ty strax efteråt började gästerna anlända.
Gustaf Boström hade sagt, att det skulle bli ett hejdundrande bröllop, och han höll ord. Han hade stort anseende på trakten icke bara för goda middagar utan även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Han skröt av att vara av bondestam med pålrot i svenska jorden. När han bjöd, var det icke många, som sade nej. Albys stora salonger voro också fulla av folk på bröllopsdagen. Landshövdingen var där i stor uniform och ordnar. Biskopen hade också kommit och en Karl XIII:s riddare. Men där funnos också små lantjunkare och bönder. På baksidan av huvudbyggnaden hade ställts bord för dem, som ville äta ute, och där hade statarna och torparna tagit plats med rättarna på Alby och Bjurnäs som självskrivna hövdingar. Det var ett bröllop i gammal, god, hederlig stil utan förhävelse men också utan falsk blygsamhet. Det var varken aristokratiskt eller demokratiskt. Det var svenskt.