Alla skulle ha roligt på Gretas bröllopsdag, det var patron Boströms valspråk för dagen.
De flesta av gästerna kände Greta. Däremot var Johan Bjurcrona jämförelsevis obekant. På bjudningskorten hade inga närmare upplysningar om honom lämnats.
Vigseln skulle äga rum i stora salen på nedre botten. Där hade man väldiga dörrar direkt ut till trädgården, där de flesta av folket samlats. Kullerstolarna voro omgivna av rosor, och för biskopens bakgrund funnos ett par vackra Fenixpalmer nere från växthuset.
Greta hade icke visat sig för gästerna. Johan däremot fördes omkring av patron Boström och presenterades med en klapp i ryggen och det smickrande tillägget — det är min duktige svärson, Johan Bjurcrona.
Johan höll sig säker och rak. Vistelsen på Ultuna hade gjort honom gott. Den hade tagit bort en del av den blyghet, som gärna kom över honom inför mycket folk. De bäst invigde kände till att Johan var adopterad av Sigrid och viskade till varandra om den besynnerliga likheten, men större delen tog utan vidare för givet, att det var Sigrids son. De blevo egendomligt berörda, när de föreställdes för den långa, vackra kvinnan med de underbara mörkblå ögonen och några silverstrån vid tinningarna och som presenterades som fröken Bjurcrona.
Johan hade varit försvunnen några minuter för att hämta sin brud. Det var en behaglig syn att se dem komma in tillsamman. De prydde varandra. Han i svart och hon i vitt med myrtenkrona.
»Hon är förtjusande», viskade gästerna.
Biskopen förrättade akten med vederbörlig pondus. Det hela gick lyckligt, och ingen av de båda unga stakade sig på vigselformuläret. Sedan gick man till bords. I salarna, i salongerna och ute i trädgården. Det fanns ingen möjlighet att rymma alla gästerna i ett rum. Men alla dörrar och fönster stodo vidöppna i den varma junidagen så att samhörighetskänslan icke splittrades.
Det hölls många och välvilliga tal. Patron Boström talade för brudparet.
Han började rörd med — kära barn! — men gick sedan över i en mer humoristisk genre, skildrande hur de båda unga funnit varandra och hur Högsta Rådet beslutat att gifta dem med varandra. Han talade om den fader- och moderlösa gossen, som fröken Bjurcrona adopterat — här fingo de ovetande förklaringen! — och som hon fostrat med verklig släktkärlek som det anstår även en avlägsen släkting. Han karaktäriserade Johan som en präktig pojke, som visste vad han ville. Greta klandrade han för att hon måhända var för öm och att hon hade en farlig ovana att rycka i mustascherna för att få sin mening igenom — åtminstone hade hon gjort det med hennes stackars misshandlade pappa, som icke ens fått behålla ett enda hårstrå på hjässan. Nu var lyckan den, att Johan ännu icke hade några särdeles långa mustascher att rycka i, vadan det fanns förhoppningar om att Greta icke skulle få igenom alla sina önskningar, något som aldrig vore bra i ett äktenskap. Det bästa vore att man ginge halva vägen var i allt vad det gällde så blev aldrig vägen lång. Själv hade han en gång för mycket länge sedan — han blev åter rörd — prövat den taktiken. Tyvärr hade gudarna berövat honom hans kära maka tidigt. Han vore säker på att Greta skulle bli lika rar mot Johan som hennes mor varit mot Gustaf Boström och välvilligt överse med de fel, som alltid komma att föreligga hos manfolk ...