»Ja, kära barn, tag all jordens lycka! Jag unnar er den så gott som en far kan unna den åt sin enda dotter och sin kära svärson. Ensam kommer jag att bli, när ni lämnar mig. Det är livets lag. Jag knotar icke. Jag har goda hästar och det har aldrig varit långt mellan Alby och Bjurnäs, varken när det gällt hjärtan eller vägar.»
Han utbragte ett leve för brudparet och det följdes av fyra så taktfasta hurra från den månghundrahövdade skaran att alla snyltande sparvar kring borden i trädgården förfärade gåvo sig av.
Sedan kom tal för brudens fader och för brudgummens sköna adoptivmoder, för dem, som gått hädan för länge sedan, för damerna och allra sist för värden. Alla hälsades de med hurrarop. Glädjen stod högt i tak, och där var ett stimm och ett sorl så den ena hörde knappt vad den andre sade. Till och med de svartklädda statare- och torparehustrurna, som vågat sig med på festen och i början suttit tysta och käppraka vid borden, övergåvo så småningom sin reserverade hållning. De smuttade försiktigt på de många vinerna — alla skola serveras samma slags viner antingen det är landshövdingar eller koskötare var patron Boströms drastiska befallning för dagen! — och började smälta och tala.
Ja, se det var en fest, det! Så skulle det vara! Och så vackert patron talade om sin avlidna hustru! Det var ett exempel för många, det!
Och så sneglade de till sina män och fnissade. Visst viskades det också om den fasliga likheten mellan fröken Sigrid och brudgummen, men inte skulle patron gifta bort sin enda dotter med herr Johan, om där var något på tok. Nej, aldrig i världen!
På så vis var dagen i många avseenden betydelsefull.
Framåt kvällen blev det dans. Ute eller inne, allt efter behag. Naturligtvis dansades kronan av bruden. Det hörde till. De flesta av ungdomarna föredrogo att gå bort till den lövklädda stora logen och dansa. Sommarkvällen var vann och ljus. Fiolerna gnällde, och smeden på Alby, som var virtuos på dragspel, hade anordnat en extra dansbana på planen framför statarbyggnaden.
Patron Boström var med överallt. Han dansade, skålade, klappade om flickorna och skrattade. Hans blanka hjässa blev allt kraftigare i färg ju längre kvällen led.
»Roa er, barn! Roa er!» var hans ständiga uppmaning.
När det började skymma, tändes marschaller på stora gårdsplanen, och där serverades gående supé. Man hade god tid på sig. De, som skulle med tågen, behövde ännu icke fara på några timmar. Pratet och skrattet fortgick ohejdat kring de väldiga borden.