Sigrid, som ombetts att vara värdinna, hade en massa förpliktelser att uppfylla och fick icke tid att inlåta sig i långa samtal. För henne hade det icke varit en så ansträngande dag som för patron Boström, men hon började dock känna sig trött.
För tillfället hade hon dragit sig litet åt sidan och stod stilla borta vid trappan. Det såg helt fantastiskt ut på gårdsplanen med alla de livliga gestalterna, de knastrande marschallerna, den stora röda spegelkulan, som tycktes brinna, den mörka kastanjen med en aning om sommarnattsljus ännu uppe i kronan, stamrosorna och de mystiska, vinlövsklädda flygelbyggnaderna.
Det var ett vimmel av människor. Hon kunde endast fånga några av dem. Där pratade biskopen och landshövdingen. Där stod Karl XIII:s riddaren. Hans kors blänkte just till. Där dunkade farbror Boström rättare Gustafsson i ryggen vänskapligt, och där stodo doktor Enander och häradshövding Torsell. Johan och Greta såg hon icke till.
Hon kunde icke låta bli att se på Torsell. Som han stod, kastade en marschall röda flammor över hans ansikte. Han såg diabolisk ut. Han måtte sagt något roligt, ty Enander skrattade till. Det såg nästan ut som om de tittat bort mot henne.
Vad kunde han ha sagt? Var det något om henne?
Hon såg honom gå bort till farbror Gustaf och säga något. Patron Boström såg häpen ut men klappade sedan Torsell på axeln och drog honom med sig framåt mitten av planen bredvid den stora, brinnande spegelkulan. Patron Boström pekade på den gröna upphöjningen, där pelaren, som bar kulan, stod. Det såg ut som han uppmanade honom att stiga upp. Torsell vägrade men lät övertala sig. Han steg upp. Som han stod där, nådde hans axel över kulan. Han lade ena handen på det brinnande spegelklotet och väntade. Sigrid tyckte sig se hans sardoniska leende. Skenet från de fyra marschallerna kring den gröna upphöjningen fladdrade i röda ljusvågor upp och ned över honom och hans magra ansikte. Han såg ut som avgrundsfursten själv med handen på det brinnande jordklotet. Skulle han tala?
Patron Boström klappade oavbrutet i händerna.
»Silentium! Silentium!» skrek han med stentorsstämma. Sorlet sjönk så mycket att han kunde göra sig hörd.
»Häradshövding Torsell har bett att få säga några ord till ungdomen. Jag antar, att det icke blir de allra snällaste, för han är en gallblåsa, men i gamla Sverige bör åtminstone ordet få vara fritt. Silentium!»
Han steg åt sidan. Allas blickar vändes mot Torsell. Det blev några sekunders tystnad. Därpå började han.