»Bröllopsgäster!»
Hans annars så kärva stämma skar som en trumpet genom luften.
»Det finns en gammal orphisk hymn, som låter: gör oss rika och friska, gör oss även visa och kyska! Årtusende har rullat fram efter årtusende. Världen har icke förändrat sig så värst mycket från den stund, då den gamla hymnen steg mot himlen. Vi ha visserligen samlat en hel del mer guld på jorden — åtminstone somliga av oss. Om vi i någon avsevärd mån blivit friskare nu än förr vill jag låta vara osagt. Bönen om rikedom och hälsa är det förnämsta på jorden. Det är helt naturligt. Det är så påfallande yttre fördelar, som äro förenade därmed. Visdomen och kyskheten ha däremot sällan stått högt i kurs, och på den nuvarande marknaden för andliga värden torde deras kurs vara lika med noll. Vem har bruk för visheten och kyskheten i dessa tider, fulla av förhävelse, självförgudning och ruttenhet? Vilka människor skulle finna på att vid en offentlig fest smycka sig med vishetens och kyskhetens symboler? De skulle riskera att bli utskrattade. Vilken har mod att stå upp och sjunga en hymn till visheten och kyskheten? Vem har mod att vara idealist — framförallt i handling? Han skulle bli inspärrad såsom sinnessjuk eller korsfäst enligt god, gammal hävd, när det gäller ideella upprorsmakare. Människorna ha tyvärr icke blivit klokare än att de inbilla sig, att idealismen kan spärras inne eller korsfästas likaväl som att rättfärdigheten kan klubbas ihjäl. Detta är naturligtvis ett gruvligt misstag liksom överhuvud taget alltid, när man förväxlar personen med begreppet. Jag förstår så väl, att idealister äro obehagliga, förargliga och påträngande varelser. Bara detta att ha en idé, som ingen annan har, är närmast en förbrytelse. Vad ligger närmare till hands än att bestraffa förbrytaren, som med sin idé vill rubba de cirklar, inom vilka vi vant oss att leva i fred och belåtenhet? Om idealismen trots allt lever, beror det på, att den på något säreget vis sammanhänger med den längtan till ett högre mål, som trots allt lever innerst hos oss alla, mer eller mindre dold. Denna idealistiska längtan kan ibland få spontana paroxysmer och kommer då till synes i det vi med ett något svulstigt namn plägar kalla hjältedåd och som i vanliga fall plägar belönas med guldmedaljer. Det finns andra hjältedåd också, de tysta hjältedåden av alla dem, som offra sitt liv, sin kärlek för en idé, ett högt mål. Jag har själv sett ett exempel på ett sådant tyst hjältedåd, där både ungdom och kärlek offrades. När sådant kan försiggå i våra tider, kan man hoppas, att världen icke är obotligt sjuk, hur svår febern än tycks vara. Som läkemedel skulle jag vilja rekommendera idealismen, ehuru jag icke tillhör de läkekunnigas utan de dömandes fördömda släkte.
Er unga ber jag i synnerhet få anbefalla idealismen! Det är ingen skam att bedja gudarna om vishet och kyskhet. Det är ingen skam att offra sig. Som gammal domare borde jag avhålla mig från att driva en revolutionär propaganda bland ungdomen, då det icke är otroligt, att den kan ha vådliga följder så till vida, att ungdomen kanske icke blir rik, om den följer mitt råd. Jag kan dock icke avhålla mig från att uppmana er, ungdomar — bliv ideella revolutionärer! Inga sådana, som störta riken och troner överända. Det är ett kortvarigt nöje, det försäkrar jag er, och skulle bara medföra ett obehagligt möte mellan oss inför ett helt annat forum än vid patron Boströms bord i denna sköna sommarnatt. Nej, ungdomar! Revolutionera era själar! Rensa ut dem från hat, avund, egoism och bered dem i tid på att, om det gäller, kunna offra både ungdom och kärlek för något större och skönare! Då har ni i sanning icke levat förgäves!»
Torsell pauserade. Hans röst hade fått en varm klang och drog med sig bravorop och jubel.
»Innan jag slutar, har jag ytterligare ett par ord att säga. Stunden är snart inne, när vi skola bryta upp.»
»Nej! Nej!» hördes röster. Patron Boström slog avvärjande med händerna.
»Jag upprepar det. Stunden är inne!» sade Torsell. Hans blick sökte sig bort till Sigrid. Hon inbillade sig se hur hans ögon lyste till. Kanske var det reflexen från marschallerna. »Innan vi bryta upp, ha vi någon att tacka, som vi glömt. Glömt allt för länge, otacksamma som vi, människor äro. Det är hon, som står därborta ensam!»
Alla vände sig mot Sigrid.
»Hon döljer sig som de tysta hjältarna för sed hava. Ni kanske icke vet det, men jag vet vad hon gjort.»