Han gjorde en mycket kort paus. Sigrid blev dödligt rädd. Vad tänkte han säga?
»Hon har varit vår osynliga värdinna, vår goda ande i dag. Jag föreslår, att vi tackar henne med ett fyrfaldigt leve. Må hon alltid förbli vår förebild! Leve Sigrid Persdotter Bjurcrona!»
Fyra rungande, taktfasta hurra följde och sedan ett oändligt jubel. Torsell, som lett hurrningens takt med armen, steg ned från den gröna upphöjningen. Patron Boström gick emot honom.
»Jo, jag tackar!» utropade han. »Tack, skall du ha! Det hade jag aldrig i livet trott, att du kunde säga några hyggliga ord också en gång.» Och så omfamnade han Torsell och dunkade honom studentikost i ryggen. »Aldrig trodde jag det om dig, gallblåsa!»
»Inte jag heller», sade Torsell torrt. »Det var också en förlöpning. Men jag ångrar den inte.»
Sigrid hade omedelbart efter hurraropen omgivits av en massa människor, som ville trycka hennes hand och tacka henne. De flesta bedyrade, att de icke haft en aning om att hon varit värdinna, något som hon icke visste, om hon borde uppta som en artighet eller icke. Många passade också på att säga adjö. Det var mest de äldre damerna, som, trots sina männers eller följeslagares protester, ansågo, att de borde ge sig av, eftersom det började bli sent. Bland de gifta paren, som bodde i trakten, föranledde detta de mest beklagliga skilsmässor. Herrarna förklarade, att de tänkte stanna till solen gick upp. Då skulle det bli sillfrukost hade Gustaf Boström lovat. Från de äldre gifta damernas sida uttalades många tvivelsmål om deras män voro riktigt kloka, ett spörsmål, som besvarades med vanvördiga skratt och patron Boströms egen försäkran, att det var sista gången i hans liv det firades något bröllop på Alby. Icke ens denna förmildrande omständighet, som Torsell sade, kunde rubba en del damers beslut att fara hem. Den ena vagnen efter den andra började också rulla bort i den bleka sommarnatten. För varenda vagn, som for, hurrades det. De gifta män, som stannade kvar, voro de ivrigaste att hurra, skamlöst nog för sina bortfarande hustrur.
Bland dem, som kommo fram och tackade Sigrid, voro också Johan och Greta. De omfamnade och kysste henne och anförtrodde henne viskande, att nu tänkte de i allra största hemlighet ge sig av. De hade redan sagt farväl åt pappa, förklarade Greta. Ville tant Sigrid fara med eller tänkte hon stanna?
Sigrid visade på människorna omkring. Omöjligt för henne att resa allaredan, så länge det fanns så många damer kvar.
»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!» Han kysste Sigrid skrattande.
En stund efter körde Bjurnäs’ kalesch med suffletten uppslagen över gårdsplanen. Magnusson hade god fart på parhästarna, men naturligtvis upptäcktes det genast vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett väsen och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade blommor från rabatterna, man rev ned girlander och vräkte över kaleschen. Några av de djärvaste ynglingarna stego upp på fotstegen och bombarderade brudparet med rosor. Magnusson hade all möda i världen att lugna hästarna. En hel skara följde springande efter vagnen och jublade och önskade lycka.