»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles bredvid Sigrid.
Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till tokerierna att hon icke märkt, att Torsell närmat sig henne.
»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och bugade sig.
»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep efter handen, som han sträckte mot henne. »Först måste jag riktigt tacka er!» Hon tog hans hand mellan sina båda och tryckte den varmt.
»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog är vi ett tackande folk, vi svenskar, men så mycket är icke nödvändigt, min bästa fröken Bjurcrona. Jag förrättade bara en skyldighet, som alltför länge uraktlåtits.»
»Nej! Nej!» sade hon avvärjande.
Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han kunde icke se, att de voro mörkblå. De skiftade i alla färger allteftersom marschallernas ljus speglades i dem. Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och ängar, blommor och lågor, allt. De voro som två underbara stjärnor. De hörde knappt jorden till.
Ett drag av smärta gled över Torsells magra, härjade ansikte.
»Jag beklagar, att jag icke kunde säga mer.» Han böjde sig ned och kysste hennes båda händer. Han såg ännu en gång på henne. Det var som om hans blick velat smeka hennes mörka, vågiga hår, hennes klara, rena panna, burret vid öronen, den fina näsan och munnens våglinje, som blivit så sträng med åren. Han såg henne rätt in i de tindrande stjärnorna. Det var som om han velat säga något mera, men så knep han ihop ögonen, bockade, viskade ett knappt hörbart tack och gick.
Strax efteråt for han ensam. Ingen kastade rosor på honom, och ingen hurrade.