Några timmar senare reste Sigrid. Gustaf Boström hade erbjudit sig själv skjutsa hem henne, men hon hade avböjt under häntydan på hans plikter mot de ännu kvarvarande gästerna. De flesta hade dragit sig inomhus. Det hade börjat bliva kyligt på morgonsidan. Sigrid for obemärkt över gården. Det inbrytande dagsljuset var obarmhärtigt. Bordsdukarna fläckiga, söndertrampade blommor, halvfulla glas och buteljer, trasiga girlander. En av marschallerna stod och osade med dödsmärkt låga.
Sigrid tyckte det var riktigt skönt att komma ut på landsvägen. August körde friskt undan. Han ville vara tillbaka så snart som möjligt. Fiolgnället hördes ännu från stora logen.
Dagen började vakna. Fåglarna kvittrade i buskarna, och morgonvinden susade i de stora rågfälten. Det gick som böljor över dem.
August behövde icke köra längre än till trädgårdsgrinden vid Bjurnäs. Där steg Sigrid ur och August vände med vagnen.
Luften var full av små, lätta rosenskyar, som drevo mot väster. Bakom skogstopparna stod solen i begrepp att stå upp. Kanten på ett rökrött smalt, långt moln lyste redan i guld. Det doftade av syrener och av den söta trädgårdsblommen. Hela trädgården stod som en enda stor brudbukett.
Sigrid gick drömmande uppför alléen. Mitt fram i det gröna lövverket skimrade Bjurnäs vita gård. När hon kom upp på gårdsplanen, såg hon fönstren hos de unga stå på vid gavel. Hon öppnade den tunga dörren så tyst hon kunde och nästan smög sig uppför trapporna.
För att de unga skulle få vara riktigt i fred hade hon återtagit sitt gamla tornrum. Det var dit hon gick. Det gamla urverket arbetade lika tungt och besvärligt som vanligt, och golvtiljorna knarrade, trots alla Sigrids försiktighetsmått.
Aldrig hade tornrummet sett så inbjudande ut. De skära kretonggardinerna, eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fasettspegeln, rokokobyrån och kopparsticken på väggen i svarta, blanka ramar, allt var som en vacker dröm, som hon återfunnit i verkligheten.
Hon gick fram till fönstret och slog upp det.