Ängar och gärden lågo i morgonsol, och tuppen på Bjurnäs kyrka blixtrade till. Hur hon älskade allt detta! Vad jorden var skön!
En gång för längesedan hade det legat frost över allt. En morgon för mycket, mycket längesedan. Då hade hon ängslats och rädits. Nu kände hon sig lugn. Alla sina kära hade hon omkring sig. Nere i kapellet lågo far och mor och Erik. Och under henne vilade Johan och Greta. Kanske i varandras famn.
Hon sträckte ut armarna. Att icke leva förgäves hade han sagt i sitt tal, där han stod i natten. Han visste hennes hemlighet. Det var för henne ensam han talat. Varje ord hade varit riktat till henne.
Hon gick och såg sig i spegeln. Jag har blivit gammal. Jag har fått gråa hår, men jag har lärt mig älska livet, människorna, jorden, tänkte hon.
Hon klädde av sig och gick till sängs. Fönstret stod öppet. In genom det strömmade den friska morgonluften. Hon log för sig själv, där hon låg med slutna ögon och sakta gled in i sömnens land.
Hon hade icke levat förgäves.