»Vad är det åt pappa?» frågade Sigrid. »Är han svårt skadad?»
»Han är bra sönderslagen i huvudet, det måste jag säga. Han har tydligen fått sig en hård törn, när hästen gick över. Ena nyckelbenet är brutet, och han har en svår utgjutning i sidan. Allt det där kan nog reda upp sig. Det värsta är att man inte kan säga, om det är några inre komplikationer. Hjärnan har fått sig en skakning, det märks nog. Det kan nog bli bra. Värre är om det skulle tillstöta något annat. Det är med människor som med klockor, som skadats. De stanna lätt, sedan de gått en tid. För närvarande finns det ingenting att göra. Byta omslagen så försiktigt som möjligt och annars låta honom vara och lita på naturen. Hjärnan måste först lugna sig. Vad medicinen beträffar, har jag sagt allt till Eva. Mamma tror jag inte vi kan lita mycket på. Kunde vi bara flytta honom, vore det bäst, att han kom in på sjukhuset, men det går inte ännu. Sedan kanske vi kan ta en Röntgen av honom. Jag tycker icke om den där utgjutningen i sidan. Ja, nu vet fröken ungefär hur det står till med pappa. Någon ögonblicklig fara är det inte, så mycket är säkert. Nu måste jag ge mig av. Förlora icke modet. Han har jättekrafter. En vanlig dödlig skulle kollaberat med detsamma för en sådan smäll.»
De gingo in till den sjuke. Han låg likadan. Doktorn böjde sig ned över honom och såg på honom.
»Ja, adjö med dig, Per», sade han långsamt och tydligt. »Jag kommer igen.»
Per Bjurcrona tycktes icke bekymra sig om dessa tröstande ord.
»Eva», viskade han sakta som förut.
»Se, se!» sade doktorn. »Gumman har redan slagit mig ur brädet! Alltså, det blir som jag sagt. En tesked varannan timme.»
Han klappade Eva på axeln.
»Jag litar på henne. Hon har varit i krig förut», skämtade han. »Vill han ha en skvätt vin eller konjak, så låt honom få det. Det dör han icke av. Föda skall vi däremot undvika. Han har kapital att dra på ännu. Och så lämna honom i fred så mycket som möjligt. Låt honom icke prata för mycket, om han kommer till sans riktigt. I värsta fall får ni ringa till mig, fast jag icke tror, att det behövs.»
Han tryckte Sigrids hand och gick. Hon ville följa honom ut, men han avböjde det med förklaringen, att han hittade ned själv. Strax efter hörde hon skjutsen fara.