Eva viskade till fröken, att hon skulle gå och lägga sig, men Sigrid svarade, att hon visst icke behövde det utan att det vore mycket bättre, om Eva gick och lade sig.
»Jag skall sköta om pappa», förklarade hon.
Det ville naturligtvis icke Eva. Så satte de sig båda att vänta, Eva borta i soffan, men Sigrid på stolen vid sängen.
Det blev långa och många timmar, endast avbrutna av den hjälp de kunde bringa den sjuke, när han rörde sig. En gång kom det bud från hennes nåd för att spörja hur det var med kapten, men annars bildade det stora, höga rummet en sluten värld för sig. Sigrid vägrade envist att gå ned för att äta. Hon var icke hungrig. Men hon så gott som tvingade Eva att gå ned för att styrka sig.
»Jag är ung, men du är gammal», var den enkla bevisföringen.
Framåt kvällen kom kapten till full sans. Det var strax efter att Sigrid hade givit honom den föreskrivna teskeden av medicinen. Eva hade just tänt lampan på bordet bakom sängen och ordnade med skärmen så att ljuset icke skulle genera den sjuke.
»Vatten», sade Per Bjurcrona med sin vanliga, något kärva röst.
Båda kvinnorna kappades om att ge honom det. Sigrid kom först och fuktade hans läppar.
»Jaså, du är hemma», sade han. Hans blick var klar och lugn. »Vad har ni gjort med mitt huvud?» frågade han. »Det dunkar.»
»Stilla! Kapten måste ligga alldeles stilla», varnade Eva, när han gjorde ansats till att resa sig.