»Pappa har gjort sig illa, mycket illa», sade Sigrid och kysste hans kind.
Per Bjurcrona sökte i sitt minne. Det ena ögonbrynet som var alldeles fritt från bandaget, rynkade sig, och båda ögonen fingo en metallblå skärpa. Han såg ut som om han stode i begrepp att sätta över ett svårt hinder.
»Javisst», sade han. »Hon gick över, Freja. Jag ville ta grinden till trädgården. Hon snubblade och slog i. Nu minns jag. Hur gick det med henne?»
»Vilken menar pappa?»
»Stoet förstås.»
»Freja?» frågade Sigrid. Hon var så häpen att hon icke kom sig för att tala om att hon åkt hem efter Freja.
»Javisst!» Kaptens röst lät ännu vresigare. »Bröt hon halsen av sig, hon med?»
»Kapten har visst inte brutit halsen av sig,» upplyste den välvilliga trotjänarinnan.
»Tack för nyheten», sade den sjuke. Munnen försökte le.
»Och vad Freja beträffar har det inte bekommit henne ett dugg. Magnusson skjutsade hem fröken med henne i dag på morgonen.»