Framåt tiotiden på kvällen kom doktor Enander tillbaka. Av Sigrid, som fullständigt åsidosatt faderns kommando att gå och lägga sig och vakade inne i sjukrummet, fick doktorn reda på vad som tilldragit sig.
»Ja, den Per Bjurcrona! Han är sig alltid lik», muttrade Enander och gick fram och såg på den sovande.
»Här är ingenting att göra, bara vänta», sade han till Sigrid, som uppmärksamt granskade hans ansiktsuttryck. »Febern har givit sig en smula, det syns.»
Han tog pulsen på den sjuke.
»Nu kan fröken gå och lägga sig. Jag kan gott sitta här ett par timmar, tills vi har sköterskan här. Hon skulle komma med nattåget söderifrån, så det är nog bäst säga åt Magnusson han hämtar henne. Gå nu, fröken!» uppmanade han.
Sigrid mottog med tacksamhet anbudet. Hon var bra trött. Sedan hon givit Eva besked, gick hon upp och lade sig och somnade genast med kläderna på.
Frampå natten blev hon väckt av Eva. Kapten var vaken och ville nödvändigt tala med fröken. Doktorn hade rest igen, men sköterskan var därnere.
När Sigrid kom in i sjukrummet, voro icke mindre än tre lampor tända. Fönstren stodo fortfarande vidöppna, och det var nästan fryskallt inne. Den stackars, bleka sköterskan hade byltat på sig allt vad hon kunde.
»Pappa ville något?» sade Sigrid och gick fram till sängen.
»Stäng fönstren!» kommenderade Per Bjurcrona.