När Eva kom med konjaken och vattnet, sväljde han det begärligt.
»Ge mig ett ägg! Jag är hungrig», tillade han.
»Pappa skall inte äta något, sade doktorn.»
»Jaså. Han sade det. Ge mig två ägg, Eva! Två stekta! Kvickt!»
Eva log av förtjusning och skyndade ut.
»De där medicinmännen skall alltid vikta sig. Jag vet bäst vad jag tål», förklarade han.
Per Bjurcrona var icke den, som lät någon annan kommendera. Hade han varit böjligare i viljan, hade han slutat som överste, kanske general, ty han hade klart förstånd och hade gått igenom krigshögskolan med bästa betygen. Men han förblev i tjänsten vad kamraterna kallade »indisciplinär» och slöt i regementet så fort han blev förbigången till majorsbeställningen. Viljan var hans styrka men också hans fördärv. Han hade svårt att underordna sig och ta emot snubbor med detta olympiska lugn, som är den bästa faktorn för att stiga högt på samhällets något vingliga stege. Kamraterna skänkte honom en gång vid en julfest på regementet en sked, urklippt i tjockt papp, varpå regementets kvickaste officer präntat den sköna livsmaximen »Tag skeden i vacker hand».
Per Bjurcrona lärde sig aldrig det. Hennes nåd kallade det vildhet hos honom. Vad Sigrid beträffar, älskade hon fadern med alla hans fel och alla hans förtjänster. Hon hade icke heller hjärta att säga honom emot, när Eva kom med det befallda och matade honom.
»Öppna! Här är hett som i en masugn», sade Per Bjurcrona. Sigrid gick bort och slog upp båda fönstren. Fönstren vette mot nordväst. Det var därför himlen ännu behöll vårkvällens gulgröna skiftning, denna nordens längtansfärg till södern.
När Per Bjurcrona mättat sin vilja, befallde han de båda kvinnorna att gå och lägga sig. Han tänkte sova, vilken tanke han också omedelbart satte i verket. Han somnade och snarkade.