»Hon slog nyss sju», sade Eva.
»Varför är det så mörkt härinne», sade den sjuke. »Tänd mera ljus och så ge mig en slurk konjak med vatten i. Men kallt!»
Eva försvann genast. Ingen såg, att hon grät i glädje över att kapten var så pass bra att han kunde kommendera igen. Då var det hopp om livet.
»Har doktorn varit här?» frågade Per Bjurcrona.
»Doktor Enander for nyss», sade Sigrid.
»Tyckte jag inte jag såg honom! Nå, vad sade han?»
»Åh, bara att pappa skulle ligga alldeles stilla. Han kommer igen i kväll eller i morgon bittida.»
»Var det sådan brådska?» Per Bjurcronas röst fick en klang, som Sigrid genast förstod. Hon skyndade sig också att säga, att det visst icke var något farligt bara fadern höll sig alldeles stilla och lugn.
»Farligt?» frågade han. »Vad menar du med farligt? Dö? En karl skall icke vara rädd för döden. Nej, det är icke det, Sigrid. Icke det.»
Vad det var för något annat, som oroade honom, talade han icke om. Sigrid ville icke fråga. Det var bäst att lämna honom i fred. Kanske han kunde sova igen. Per Bjurcrona låg länge och funderade, medan Sigrid sakta smekte hans hand. Han höjde den och såg på den. Så lät han den sjunka. Det syntes han ogillade dess utseende, ty en stund efteråt lyfte han upp den andra och tittade på den. Synen var tydligen lika bedrövlig. De skulle aldrig tygla några hästar mer.