»Så där ja, nu ser du ut som en äkta krigare», skämtade han. »Vi kan gott inbilla oss, att vi sitter vid lägerelden, dit de släpat de sårade.»
Han gjorde ett kort uppehåll. Sedan kom det fast och lugnt. »Jag har talat vid doktorn. Han ville icke gärna ut med sanningen, men till slut lyckades jag ändå pressa fram den.»
Hans ögon fingo åter det blanka uttryck, som Sigrid iakttagit förut på kvällen. Hon skulle velat kasta sig över honom, kyssa honom, skrika, men något av stundande värre förlamade henne nästan. Hon drog kappan tätare samman kring sig, sakta, sakta.
»Nu ska’ min flicka försöka vara tapper», uppmanade han.
Hans ögon blevo lysande som förr.
»Jag skall dö», sade han lugnt. Det var ingen förhävelse i rösten. Icke sorg heller. Det var bara ett konstaterande av ett oundvikligt faktum.
Sigrid blev alldeles stel. Något inom skrek nej! nej! Du får inte, pappa! Du får inte! Men det kom aldrig fram. Munnen bet sig samman i smärta, och tårarna gledo stilla, en efter en, utför kinderna. Visst skulle hon vara tapper! Visst skulle hon!
»Skall jag gå efter mamma», försökte hon stammande.
»Det jag har att säga, rör dig — uteslutande dig», sade han. »Mamma skall jag tala vid sedan, när den tiden kommer.»
Något liknande en suck banade sig genom hans bröst och hävde det starkare än förut. Sigrid smög fram handen ur kappan och lade den på faderns. Han tog den mellan sina och tryckte den.