»Om det kapitlet skall vi icke tala nu. Det är något helt annat. Avbryt mig icke. Jag måste hålla mina tankar samlade för att icke glömma något.»
Det blev tyst i det stora, höga rummet, där de tre lamporna brunno. Den ena var kaptens arbetslampa med grön kupa, den andra var hämtad från salongen och hade en slipad, vit glaskupa samt hög marmorfot. Den tredje hängde i taket, och det var från den ljuset starkast föll ned över Per Bjurcrona och hans dotter.
»Skruva ned taklampan en smula», sade han. »Den vill gärna ryka.»
Det knastrade i veken, när Sigrid gjorde vad han bad.
»Sätt dig här sedan, så nära som möjligt.»
Sigrid makade stolen ännu närmare faderns huvud. Per Bjurcrona knöt händerna fastare samman om Sigrids, som hon omedvetet låtit återtaga dess plats. Sedan började han med låg röst.
»Enander sade mig, att utgjutningen i sidan troligen skall göra slut på mig. När en medicinman säger troligen menar han säkerligen. Det är ett taktfullt förberedande av vad som komma skall. Han ville ha in mig för att röntgenfotograferas. Jag bryr mig icke om deras nya knep. Det skulle bara plåga mig. Jag har tillräckligt av den varan.»
Sigrid kände på trycket från hans händer, att han talade sant.
»Kan jag icke göra något alls — kan inte pappa ta någon medicin?»