Hon såg villrådig från honom till flaskorna på nattduksbordet och från flaskorna till honom.
»Sedan, sedan», svarade han. »Låt mig nu hålla på.»
Han slickade sina läppar ett slag med tungan och fortsatte.
»När jag för snart tjugufem år sedan tog arv efter min far och fick Bjurnäs som äldste son, var gården så gott som skuldfri. Johan fick Tollerup nere i Skåne, det vet du. Den blev icke mer skuldbelastad, min gård, de första åren jag hade den, fast jag skötte min tjänst på regementet också. Men så gifte jag mig. Jag vill icke säga något ont om din mor. Du har nog själv sett hurudan hon är. Hon har icke ifråga om lynne och karaktär förändrat sig så värst mycket sedan den första gången hon som min brud drog in på Bjurnäs och tills nu. Det första året gick någorlunda lyckligt. Kärleken var ung, och jag gav vika för hennes anspråk. Det skulle jag icke gjort. Det vet jag nu, visste det för länge sedan, då det redan var för sent att ändra. Jag skulle hållit igen. Så kom du. Det gjorde hennes makt, hennes fordringar ännu starkare. Och hon förstod att begagna sig av båda delarna. Det blev baler, middagar, kalaser, mer än vad gården och min lön på regementet kunde bära. Det gick också ut sig för Johan, och jag måste hjälpa honom. Din mor har ofta beskyllt mig att rida vilt. Det var min enda tröst. Att stormrida genom skogarna för att komma undan bekymren. Jag vill icke göra mig bättre än hon. Jag vill bara försöka förklara för dig hur det blev som det blev här på Bjurnäs. Gustaf Boström på Alby har ofta skämtat över Bjurnäs, det har du nog hört, och kallat det för Babels torn. Det har han rätt i. Din mor och jag talar verkligen olika språk. Vi förstår icke varann. Har icke förstått varann snart på tjugu år. Det är lång tid.»
Per Bjurcrona gjorde ett kort uppehåll, sedan återtog han berättelsen. »Förstå mig nu rätt, barn lilla», sade han. »Din mor är icke sämre än jag. Tvärtom! Tvärtom! Bättre, mycket bättre.»
Sigrid sade ingenting. Hon bara tryckte faderns hand.
»Så gick åren. Jag tog avsked från regementet. Kanske var jag för påstridig den sista tiden. Jag kastade mig helt på att sköta gården. Bjurnäs är icke lättskött. Det kom missväxtår. Skulderna var det enda, som blomstrade. Jag måste ta inteckningar, det förfärligaste en lantbrukare kan ta sig till. Hade icke Gustaf Boström på Alby varit så hygglig, hade jag för längesedan måst lämna Bjurnäs. I tjugu år har jag hållit på att kämpa för att hålla allting flytande. Det har lyckats. I tjugu år har jag behållit denna min kamp för mig själv. Jag sökte en gång tala förnuft vid Matilda, din mor. Hon skrek och slog och sade, att hon inte ville höra talas om affärer. Följden blev, att vi mer och mer gick våra egna vägar. Hade det icke varit för din skull, hade vi skilts långt för detta. Ett barn kan hålla ihop ett par föräldrar nästan mot deras egen vilja. För mig är det svårt att säga vems felet är. Troligen ha vi felat båda. Ett kan jag i alla händelser säga. Jag har sökt hålla Matilda utanför bekymren. Hur det kommer att gå nu, är däremot en annan sak. Folket är icke lätt att tas med nu för tiden, och nya inspektorn, som jag måste ta, medan jag låg sjuk några veckor i våras, något som du kanske icke vet, är icke mycket att lita på. Jag bad mamma att icke skriva jag var dålig. Det var inget skäl att skrämma dig i onödan. Det gick också över, fast jag sedan dess känt mig underlig i huvudet mer än en gång. Enander påstod det var influensa. Den sista tiden har jag haft svårt om pengar. För en tid sedan måste jag sälja mammas vagnshästar. Hon tog förfärligt vid sig. Det var tråkigt, men nöden har ingen lag. Om en månad skall jag ut med skatten. Jag vet ännu icke, varifrån jag skall ta pengar. Du förstår, det är mycket olämpligt av mig att lägga mig ned och dö just nu.»
Sigrid förstod, att han försökte maskera situationens allvar med ett skämt. Det tog henne djupt.
»Kära pappa», sade hon och smekte honom. »Du blir nog bra igen.»
I ögonblicket trodde hon det. Han talade så lugnt och sansat. Det var icke möjligt, att han skulle gå bort ifrån dem. Hon kunde icke veta vilken självbehärskning fadern ålade sig hela tiden. Hans huvud brände, och han hade besynnerliga känslor av att något inre ville ut. Ibland tyckte han, att blodet stockade sig och ville köra upp genom halsen.