»Ge mig litet mera konjak och vatten», bad han. Han drack en djup klunk med välbehag.
»Vore det inte bäst, att du försökte få sova i stället, pappa?»
Hon var icke alls bekymrad för gården, mammas hästar och skatten. Det var något oväsentligt, något som icke hörde dit. Det viktigaste var, att hennes kära pappa icke skulle gå ifrån henne. Hela hennes liv, alla hennes tankar voro så inriktade på den liggande gestalten framför henne med det ombundna huvudet och de klara, blå ögonen. Det andra var skuggor ute i natten, utanför rummet, utanför väggarna, stenmurarna. Det var något overkligt i denna stund. Det var pengar, siffror, tal.
Per Bjurcrona tycktes däremot sysselsatt med ett mycket svårt problem. Hans blick sökte djupt. Den gick liksom genom henne, bortom henne. Den blev henne plötsligt så främmande att hon blev rädd.
»Pappa!» viskade hon.
Per Bjurcrona återvände och talade.
»Hade du varit en pojke i stället för en flicka, kunde jag varit lugnare. Men det är ingenting att göra åt nu.»
Rösten fick åter en skämtsam anstrykning.
»Då hade du, så pass gammal som du är, kunnat tagit hand om gården. Nu vet jag icke hur det skall gå. Mamma har inget begrepp om att sköta pengar. Du har dessutom din sång.»