Sigrid svarade ännu ingenting. Hon kände, att det låg dolda frågor i faderns ord. Hon förstod icke fullt vad han menade, vart han syftade. Det var alldeles som om de båda skildes från varandra och något mörkt, hemlighetsfullt öppnade sig mellan dem.
»Hur gammal är du?» frågade han.
»Det vet pappa. Tjugufyra», svarade hon.
»Javisst, tjugufyra.» Per Bjurcrona låg länge och funderade. Till sist kom det.
»Skulle du anse det alldeles omöjligt att bosätta dig på Bjurnäs, lämna sången och komma hem? Du har klart förstånd, det vet jag. Käck och modig är du också. Varför skulle du inte kunna bli herre till Bjurnäs? Annars går godset oss ur händerna, det vet jag på förhand.»
»Menar pappa, att jag ...?» Sigrid förmådde icke fullborda meningen. Där var alltså det oväntade, det förfärliga, det som dök upp ur djupet mellan dem.
»Varför inte? Du har gammalt krigarblod i ådrorna, åtminstone halvdelen. Mitt. Mammas hör mer till hovets, skvallrets och intrigernas. Det beror bara på vilken halvdel, som är starkast hos dig. Mammas eller min.»
När Sigrid icke svarade något, fortsatte Per Bjurcrona.
»Det blir svårt, det förstår jag, att lämna allt, Stockholmslivet, sången. Apropå det, vad säger din lärare? Har du någon framtid med din röst? Tror han du kan bli något?»
Sigrid skakade på huvudet.