»Det har han icke sagt något om, pappa. Men jag tror det inte.»
Per Bjurcrona betraktade dottern mycket uppmärksamt. Det var som om den höga, smärta flickgestalten inne i den mörkblå kappan sjönk ihop sakta. En trött, ung fänrik. Ögonen undveko att möta hans forskande blickar. De sågo ned mot golvet. Var det trötthet eller var det något annat?
Per Bjurcrona var icke den, som länge tövade. Han hatade ovisshet.
»Är du kär i någon därinne?»
Det kom icke något svar på denna öppna, ärliga fråga, men Sigrid såg upp och fäste ett par stora, förskrämda ögon på fadern. Vad menade han? Skulle det bli tal om det också? Om Erik?
»Ja, jag menar, om du har några allvarliga känslor för någon därinne. Icke någon liten förälskelse utan en stor, allvarlig känsla. Du har varit så pass länge från oss, att det vore förlåtligt. Och jag har min själ inga orsaker att sätta mig på några höga hästar. Jag vill inte tvinga dig till någon bekännelse i ena eller andra avseendet. Men det är klart, att om du tänker gifta dig med en eller annan, måste vi slå de andra planerna ur hågen, så vida han icke skulle vara lantbrukare, men den sorten träffas nog icke i huvudstaden. Mamma har länge påstått, att det är något i dina brev, som kan komma en att misstänka ett och annat. Kanske hon har rätt. Jag har aldrig kunnat läsa ut något dylikt ur dem, men kvinnor har alltid mer näsa för sådana saker. Alltså, är du på något vis bunden vid någon, låter vi mina dåraktiga drömmar om att du skulle bli herre på Bjurnäs fara och talar inte mer om det. Jag vet, att jag sökt göra mitt för att rädda gården att gå ifrån oss.»
Det var ingen bitterhet i Per Bjurcronas röst, men där låg djup sorg, en manligt djup sorg, som icke hade plats för många ord och ännu mindre för tårar. Sigrid såg icke längre på fadern. Alltefter det han talat, hade hon åter sänkt huvudet. Hon förstod mer än väl att stunden mindre än annars var läglig för bekännelser. Åh, varför hade hon icke skrivit som hon tänkt om Erik långt förut? Varför? Nu kunde hon icke säga honom det, när han låg där på sitt yttersta och redan talade till henne från ett annat land. Hur skulle hon kunna ha hjärta att beröva honom tron på att hon skulle komma att stanna hemma och hjälpa mamma?
Jag kan icke — jag kan icke säga honom det! ropade det i hennes inre. Icke nu! Icke nu!
Ljuga kunde hon icke heller inför honom. Och så fick Per Bjurcronas stora fråga stå kvar obesvarad inne i det tysta rummet. Själv sade han ingenting mer. Hans blickar sökte återigen taket. Han bedrog sig själv genom att inbilla sig, att han var intresserad av att se på ornamentiken. Han hade aldrig förut sett, att stuckaturen var så fin. Det var rent av små amoriner, som dansade däruppe runt kring takrosetten i den ljusa rundelen kring taklampan. Han ville så gärna sökt hålla kvar tankarna däruppe och glömma allt annat, men han måste återvända. Han suckade djupt. Åter tittade han på den stackars fänriken i pappas kappa. Jaså, hon var kär, stackars liten. Nå, så mycket bättre. Desto lättare skulle hon förstå det som måste sägas, det varför han kallat henne till sig, sedan Enander sagt, att man måste bereda sig på det värsta.