Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och glittra. Tårar föllo, en efter en. Då bröts förlamningen och Sigrid sprang bort och kastade sig i soffan, storgråtande.
»Pappa! Pappa!» jämrade hon sig. »Kära, lilla pappa!»
Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet på nytt. Det var klart, att något förfärligt hänt därhemma, annars skulle icke modern telegraferat på det viset. Visserligen var hon hysterisk av sig, men det där »störtat med freja» sade nog. Kanske han redan var död. Hon skulle aldrig få se honom mer. Aldrig!
Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på det gröna telegrammet. Det ringde besynnerligt inne i hennes vänstra öra, och syner av hemmet, det gamla, härliga Bjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden. Där var den långa lindalléen upp till gården; där de båda flygelbyggnaderna för inspektoren och trädgårdsmästaren; där förfädernas gamla slott med stora trappan. Där uppe till vänster en trappa lågo mammas rum och där till höger pappas; där ...
»Störtat med freja», läste hon igen. Synerna försvunno. Några minuter satt hon orörlig med papperet i hand. Underligt, att de stavat freja med liten bokstav? Det var ett namn på en levande varelse, på det högbenta, bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför det bar så bra.
Pappa, ja!
Sigrid torkade av tårarna och reste sig.
Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fick skaffa sig något annat sällskap. Gräsligt tråkigt var det naturligtvis, att resa just nu, när vårsäsongen i huvudstaden stod i sitt högsta flor och baler och teatrar bytte av med middagar och supéer. Erik var också i strålande humör. Han hade just tagit licentiaten och fått plats som underläkare på Serafimerlasarettet. Han hade nödvändigt velat, att de skulle förlova sig i dagarna, men Sigrid hade bett honom vänta tills hon hunnit underrätta föräldrarna. Och så kom nu detta!
Sigrid skyndade att klä av sig teaterstassen. För alla möjligheter klädde hon sig i svart klänning. Vad var klockan? Sju, nästan. Då kunde hon hinna nattåget, om hon raskade på. Bara hon hade pengar. Hon räknade över kassan och fann, att det räckte. Det var då också märkvärdigt, att pappa icke skickat pengar i tid som vanligt.
Fy! sade hon sig. Du är riktigt stygg, som kan tänka på det nu, när han ligger därborta.