Hon packade i största hast den minsta kappsäcken med det nödvändigaste samt slängde ned det övriga i stora kofferten. Det hela blev väl en bortovaro på högst fjorton dagar. Då kunde hon nog vara tillbaka. Lådorna i byrån var bäst att låsa. Lena var litet klåfingrig av sig.
Alltsammans drog knappt en kvart. Hon var häpen själv över att hunnit med det på så kort tid. Det bästa var, att hennes ögon hade återfått sitt normala utseende. Hon hörde icke till dem, som ville låta folk avläsa känslorna i ansiktet, och fru Söderblom, hur rar hon än var, plägade alltid ingående besiktiga sina pensionärers utseende, om hon kom åt.
Fru Söderblom hade också svårt att bli klok på fröken Bjurcronas verkliga sinnesstämning, när denna svartklädd och i hatt och kappa steg in i det lilla, röda kabinettet, där man efter middagarna alltid samlades till kaffet. Sigrid meddelade kort och gott, att hon genast måste resa hem, eftersom hennes far ridit omkull och skadat sig. Hon skulle genast så fort hon kom hem skicka pengar för månaden och bad fru Söderblom att låta henne få behålla rummet och låta sakerna stå kvar, tills hon kom tillbaka.
Fru Söderblom hade alltid varit en smula imponerad av sin pensionärs namn, klänningar och smycken. Ibland hade fru Söderblom visserligen fått vänta på månadsbetalningen ett par dagar, men kom gjorde den alltid, och Sigrid Persdotter Bjurcrona prydde onekligen upp pensionatet. Flickan var kanske en smula för kokett och tyckte om att beundras, men så var det med alla flickor nu för tiden. Förälskelsen i Erik Lindstål var allmänt bekant på pensionatet, där Sigrid och han träffat varandra. Det var icke heller något fel. Det blev snart förlovning glunkades det.
»Vet fru Söderblom, om doktor Lindstål är hemkommen?» frågade Sigrid. »Vi skulle gått på operan samman i kväll, men ...» Hon avslutade icke meningen. Det ryckte kring mungiporna på henne. Fru Söderblom märkte, att flickan bleknade, och klappade henne moderligt på skuldran, något som gav ett rätt bisarrt intryck, eftersom pensionatsvärdinnan var liten, tjock och rund och Sigrid Bjurcrona högväxt och slank.
»Jag skall säga till honom, när han kommer», försäkrade fru Söderblom. »Stackars liten!» utbrast hon. Därmed avsåg hon icke doktorn utan Sigrid.
»Jag skriver så fort jag kommer hem. Hälsa och säg honom det. Kanske Lena kan få hjälpa mig ned med kappsäcken?»
De letade efter jungfrun. Hon var försvunnen. Fru Söderblom erbjöd sig själv, men Sigrid tog beslutsamt kappsäcken i hand. Fru Söderblom ville ringa efter bil.
»Jag tar hissen, så det gör ingenting», förklarade Sigrid. »Det brukar alltid stå en bil nere i hörnet. Det är icke tio steg.»
Väl i bilen drog Sigrid en suck. Hon såg ännu en gång på klockan och kände efter i handväskan, om hon tagit portmonnän med sig i brådskan. Allt hade gått så brådstörtat. Hon undrade själv över att hon icke kände sig yr. Det var knappt en halvtimme sedan hon fått telegrammet och nu var hon redan på väg hem.