»Nej, min nådiga, det sade jag inte. Jo, om ni fick en duktig rättare och ville nöja er med småsmulor. Det viktigaste är, att det finns en karl, som kan styra på en gård. Ni är och förblir — med all respekt för övrigt — dock icke annat än kvinnor.»
Han klappade henne farbroderligt på knät. Hon tycktes icke märka det. Hon hade lagt ridspöet tvärs över knäna och hennes fingrar knöto sig hårt om det.
»Farbror tror således icke att — att jag skulle kunna sköta Bjurnäs?» frågade hon. Hennes ögon lyste till. Det var Per Bjurcronas blick upp i dagen.
»Tror och tror», sade han. »Jag vill så gärna tro som jag vill leva. Och likaså gärna vill jag, att ni får behålla Bjurnäs. Men, min flicka lilla» — Gustaf Boström reste sig och började mäta salongen med långa steg — »det vill jag säga dig, lantbruk sköter sig icke själv. Där skall plöjas, harvas och sås, där skall slås och skördas; där skall dikas och gödslas; där skall stängas och gärdslas; där skall huggas och sås igen; korna skall ha mat; hästar och svin likaså. Mjölken skall provas och kreaturen undersökas, om de äro reaktionsfria. Utsäde skall köpas och utsäde säljas. Där skall tröskas och malas. Statarna skall ha sitt och torparna sitt. Ett år blir gott så man tror att det regnar manna från himlen. Nästa år blir det nödår. Ingenting går till. Höstsäden skjuter för tidigt. Vårsäden fryser bort. Kälen dödar ett och solen ett annat. Ibland har man tur med bärgningsvädret. Ibland står rågen och ruttnar på fälten och havreskylarna driver bort med översvämningar. Så har man mjölkningsstrejker och kreaturen stupar. Så kommer mul- och klövsjukan och man blir dömd att slakta ned besättningen.»
Gustaf Boström stannade mitt för Sigrid och tillade:
»Nej, svårt är det icke att sköta lantbruk, det hör du. Bara man har tur och har rygg att stå emot de svåra åren och lär sig att aldrig gapa över för mycket och leva över gårdens tillgångar. Där skall räknas och kalkyleras. Ingenting skall lämnas åt sig själv. Jorden är som ett barn. Den behöver vård och tillsyn för att bli någonting, för att ge avkastning. Det kan löna sig att köpa några tusen säckar gödningsämnen likaväl som det kan hämna sig att låta jorden ligga i lägervall. Viktigast av allt är dock ett ...»
Sigrid hade lyssnat uppmärksamt. Glansen i hennes ögon förgick mer och mer, medan han talade. Hon förstod, att hon fått höra den enkla, osminkade sanningen. Hon förstod också, att allt detta översteg en kvinnas kraft. Hon sänkte huvudet motståndslös. Först när Gustaf Boström kom till detta — viktigast av allt är dock ett — såg hon upp. Han såg själv mycket allvarlig ut.
»Ett», upprepade han, »och det är att älska jorden, älska den som man älskar en kvinna, älska den i nöd och lust; älska den, när fröet spirar i den, när brodden ligger begraven under snön, när den bugnar av gyllene skördar eller ligger svart i träde, när frosten mördar och rosten dödar. Gör man det, ja, då är det icke svårt att sköta lantbruk. Det går av sig själv. Kanske är det så med allt förresten. Man måste älska det, som man vill ha något ut av på den här planeten.»
Hans ton slog om i lustighet. Sigrid reste sig.