»Du tycks ha svårt att komma fram med det», sade han, när hon icke sade något. »Freja stöter kanske, så du fått hjärtat i halsgropen?» skämtade han.
Hon var fullständigt oemottaglig för den lilla roligheten. De mörkblå ögonen sågo lika tunga ut och munnen höll sig fast sammanpressad.
Gustaf Boström kände allvarstrycket och kastade mössan i soffan.
»Sätt dig!» kommenderade han. »Är det något, som har hänt?» frågade han.
»Nej», sade hon. Hon talade ansträngt och besvärligt. Så satte hon sig.
»Säg mig, farbror, allvarligt, är det svårt att sköta lantbruk?»
Gustaf Boström måste sätta sig. Frågan var alldeles oväntad. Han trodde, att hennes nåd hade fått slag, inspektorn givit sig av, ladugården brunnit eller någon liknande nyhet från Bjurnäs. Men om det var svårt att sköta lantbruk?
»Det beror på vad du menar med svårt, kära Sigrid. Jag tror det är lättare att spela piano eller sjunga. Varför frågar du det?» Han makade emmastolen en smula närmare henne. »Tänker du bli lantbrukare kanske?»
Frågan gnäggades fram. Han tyckte det lät så absurt. Han kunde icke låta bli att småskratta, medan han strök sina präktiga, röda mustascher.
»Jag vet knappt vad jag tänker», svarade Sigrid. »Du sade härom dagen, att vi kunde undvika att sälja Bjurnäs, om vi gjorde inskränkningar och försökte sköta gården själva.»